Min kusin är rädd för att dö och klarar inte att vara bland folk
Jag är väldigt orolig för min kusin som blivit psykiskt dålig det senaste året. Han tog examen för lite mer än ett år sedan och har sedan dess bara varit hemma.
Det började i samband med semestern förra sommaren då han fick en panikattack (enligt mig) men enligt doktorn var det solsting. Sedan dess har han fyllts med enorm rädsla. I samma veva fick han problem med magen och det blev rätt många besök till läkaren som ännu inte gett diagnos. Han fick då tabletter som var väldigt stora och han började bli rädd att han skulle kvävas när han skulle ta dem.
Rädslan för att dö är stor. Att äta måste ske långsamt så att han inte ska kvävas. Han vågar inte vara ensam alldeles för länge och kollektivtrafik kan endast ske i sällskap. Vågar inte söka jobb eftersom han är säker på att inte klara av att vara på en arbetsplats. Han har bara en vän som han umgås med och med honom hittar han på lite saker dagligen (vännen har inget jobb) och det verkar fungera.
Han behandlats av psykolog som ställt diagnosen torgskräck och givit honom "läxor" och utmaningar men detta har ej gått bra. Han har inte vågat sig på något av det.
Vi vet i dagsläget inte vad vi bör göra men känns som att hans diagnos är felaktig. Hur tar vi oss vidare och har ni några reflektioner kring detta?
Jenny Klefbom svarar:
Av ditt mail framgår inte hur gammal din kusin är och vad det är för examen han har tagit. Var det grundskolan, gymnasiet eller någon högre utbildning han gick ut i våras? Det gör en viss skillnad, eftersom det säger något om både hans ålder och förväntade mognad, men också om vad han tidigare har klarat av. Jag tänker till exempel att det är en helt annan sak att gå från högpresterande och välfungerande student vid en längre universitetsutbildning till din kusins nuvarande tillbakadragna tillvaro, eller att ha hankat sig igenom en gymnasieutbildning som kanske inte hade fokus på teoretiska studier, och där man blev godkänd för ganska grundläggande kunskaper. I det förstnämnda fallet så har man ju förmodligen en god förmåga att organisera och planera sitt arbete gällande flera aspekter, vilket man inte nödvändigtvis har efter gymnasiet, för att inte tala om grundskolan.
Det är intressant att du och läkaren ser det som hände i somras som en panikattack respektive solsting. Jag kan förstås inte döma i den frågan, men jag kan konstatera att väldigt mycket av det man upplever under en panikångestattack är kroppsligt betingat. Detta är också anledningen bakom att personer med paniksyndrom ofta har ett stort antal besök på akutmottagningar av olika slag bakom sig innan de får sin psykiatriska diagnos.
Nu har den ångest som först gav sig till känna i panikattacken/solstinget, generaliserats till en mängd olika områden av livet, som kraftigt begränsats. Ingenting av normalt liv verkar längre vara möjligt. Sådana självklarheter som att äta och förflytta sig har blivit väldigt svårt för kusinen, vilket förstås omöjliggör arbete eller annan daglig sysselsättning. Och det är välkänt att personer som blir ofrivilliga ”hemmasittare” ofta mår allt sämre då vi människor behöver både stimulans och aktivitet, att känna oss behövda och vara en del av samhället för att kunna må bra.
Torgskräck eller agorafobi som det också kallas, tänker du är fel diagnos. Det kan jag inte uttala mig om, men av din beskrivning att döma så är det i alla fall inte en diagnos som riktigt förklarar alla din kusins symtom.
Hur det än är med diagnostiken, så tycker jag att det viktigaste är att den behandling som erbjudits inte har fungerat. Att ge hemuppgifter som består av utmaningar av olika slag är annars en verksam metod vid just ångestsjukdomar av olika slag, men i din kusins fall så verkar psykologen inte ha gjort en tillräcklig analys av problemen innan behandlingen inleddes.
Hemuppgifter kan vara hur fiffiga och bra som helst, men om de innebär ett allt för stort steg för patienten, så att de inte blir gjorda, så är de ju meningslösa. Faktum är att de till och med kan ha motsatt effekt än den avsedda, då patienten kan känna hopplöshet och alltmer misströsta över sina egna förmågor då det inte ens går att genomföra hemuppgifterna.
Och när jag tar upp detta måste jag också ta upp något av kärnpunkten i diagnostik och behandlingsupplägg: Förstår din kusin vad det är han lider av och har han fått behandlingen förklarad för sig? Nästan alla människor som lider av ångest vet någonstans att deras starka känslor och reaktioner i grund och botten är orimliga och oproportionerliga. Man kan känna oerhört starkt att ”nu dör jag”, men samtidigt veta att miljarder människor jorden runt äter varje dag och man dör normalt sett inte av det.
Det brukar finnas en dubbelhet i hur man upplever situationer, som det om inte annat går att resonera kring när ångesten har klingat av. Ofta känner patienten då att ”jag vet att det inte är farligt egentligen, men jag övermannas så av min starka oro eller skräck att jag inte förmår mig att våga”. Är det så för din kusin också? Eller lever kusinen i en verklighet där det är helt logiskt att det är farligt att äta, vara ensam och åka buss, hela tiden? Om det är så det känns för din kusin så kommer kbt inte kunna hjälpa honom, för behandlingen bygger ju på att man förstår mekanismerna bakom stark ångest och vill utmana de orealistiska reaktionerna.
Du skriver att du känner att den diagnos kusinen har fått är felaktig, men du skriver inte vad du tror att han i stället har för problem. En gissning från min sida är att det kanske handlar om just att din kusin inte ter sig riktigt som en vanlig ångestpatient, som har ett stort lidande och verkligen vill bli av med sina dysfunktionella undvikandebeteenden? Om det är så, så borde hans svårigheter har märkts på det ena eller andra sättet redan innan den där ödesdigra attacken strax efter hans examen.
Om ni i familjen tänker att kusinen faktiskt har någon funktionsnedsättning, eller bristande kontakt med verkligheten, så är det kanske detta som behöver utredas närmare. Om ni bara tänker att han behöver mer stöd i att genomföra sina hemuppgifter, så kan ni be honom om att få följa med till psykologen och berätta om hur det blir mellan terapisessionerna.
Jag håller med dig om att din kusin verkar ha fel behandling i dagsläget, och jag tror att ni kan göra honom en stor tjänst genom att erbjuda er att styra upp hans vård åt honom. Men vill han inte ha den hjälpen, och är vuxen, så är det inte så mycket ni kan göra för honom. Möjligen kan däremot hans föräldrar ställa krav på stöd från socialtjänsten, om kusinen fortfarande bor hemma och är försörjd av dem.
Här kan du läsa mer om:
Ångest
Agorafobi (torgskräck)
Vänlig hälsning,
