2015-05-08
Varför ljuger min son?
Jag har två barn med en alkoholist. I dagsläget har barnen ingen kontinuerlig kontakt med sin pappa, och det pågår en utredning om övervakat umgänge. Relationen mellan mig och pappan är väldigt infekterad och jag har länge och blir fortfarande utsatt för hot och psykisk misshandel av pappan. Detta inför barnen, och i synnerhet sonen. Det är ofta han, efter att ha träffat pappa, kommer hem och kallar mig idiot, dum och elak, "för det säger pappa".
Min son ljuger om mycket, och säger ofta efteråt att han skojade eller lurades. Han verkar alltså göra det för nöjes skull, och lögnerna upplever jag blir grövre och grövre.
Nu senast när socialtjänsten ville träffa barnen i utredningen satt sonen och sa bl.a. att hans bästa kompis på dagis heter bajs, att pappa hoppar på taket när han är glad och att jag försöker slå honom när jag är arg. När jag efteråt frågar honom varför han sa så så skrattar han och sa att han ville luras. När vi pratade om det nästa gång sa han att han skulle få pengar av pappa om han sa så. En minut senare sa han att det också var ett skämt och att han ville lura mig.
Han har hållit på med lögnerna ganska länge, men nu tycker jag det har gått för långt när han ljuger om allvarligare saker. Jag mår självklart otroligt dåligt och blir ledsen och orolig när han säger att jag försöker slå honom. Men hur får jag honom att förstå att det verkligen inte är ok att ljuga?
Ingrid Gråberg svarar:
Med jämna mellanrum kommer jag i kontakt med föräldrar som är bekymrade över att deras barn ljuger och jag har även besvarat några frågor om ljugande tidigare här på Psykologiguiden. När jag läser ditt brev är det dock inte själva lögnerna som gör mig mest bekymrad, men jag ska ändå börja med att nämna några olika förklaringar till varför barn säger saker som inte stämmer överens med verkligheten.
En del barn har svårt att skilja mellan fantasi och verklighet. Andra uppfattar och tolkar omvärlden på ett lite annorlunda sätt än majoriteten. Det kan handla om att man fokuserar på detaljer och tar saker ur sitt sammanhang, och kanske att man ensidigt utgår ifrån sitt eget perspektiv och intresse, som påverkar vad man lägger märke till och vad man rapporterar om.
När det rör sig om ett, mer eller mindre, medvetet val att ljuga/hitta på/överdriva kan syftet vara att få uppmärksamhet, att slippa undan straff, att få fördelar av något slag eller att luras/skämta.
Eftersom din son tar tillbaka det som han har sagt och hävdar att han skämtade så tänker du att han säger de här sakerna för nöjes skull. Så skulle det förstås kunna vara, men det finns även andra tänkbara förklaringar till hans beteende. Med utgångspunkt i att pojken lever i en situation där hans föräldrar har en infekterad relation och att han har bevittnat hot och våld mellan er tänker jag att det kan handla om osäkerhet. Barn berörs i allra högsta grad av föräldrarnas konflikter. Förutom att det är obehagligt för barn när deras föräldrar träter, så hamnar barnen ofta i en lojalitetskonflikt.
När det är uppenbart för barnen att föräldrarna tycker genuint illa om varandra är det svårt för de små att förstå att de inte behöver ta ställning för eller emot någon av de vuxna i konflikten. Än svårare blir det när det förekommer hot och våld, vilket är skrämmande och ibland en rent traumatisk upplevelse för ett litet barn. Inte sällan förekommer direkt motstridiga känslor och tankar i en sådan situation. Dels kan det bero på att barnet direkt eller indirekt utsätts för påtryckningar från de vuxna, och dels kan det bero på att de vuxna skiftar i humör och beteende. Ena stunden väcker beteendet starka rädslor, andra stunden visar samma förälder kärlek och omtanke, och inbjuder till lek. Och vad ska barnet tro när föräldrarna talar illa om varandra och kanske regelmässigt kommer med falska anklagelser? Och inte kan man väl slå någon utan anledning? Eller?
Det jag försöker säga är att barn lätt kan hamna i en situation där de varken vet ut eller in. De vet inte vad som förväntas av dem, vad de ska säga, tro, tycka eller känna. Kanhända är det så för din son. Kanske är ”skojandet” ett sätt att hantera en jobbig verklighet. Kan det vara så att din son ibland bara säger det som först poppar upp i hans huvud och sedan, när han blir varse att det inte var så lyckat, försvarar sig med att det var menat som ett skämt?
Om det ljugs eller skämtas om det mesta är det förstås bra om du lugnt och sakligt försöker få din son att förstå vilka konsekvenser det kan få, till exempel att det till slut inte är någon som tar honom på allvar.
Om lögnerna mestadels har en koppling till konflikten mellan dig och pappan, så tycker jag att du ska fokusera mer på pojkens mående än på hans påstådda skämt.
För många barn är det en god hjälp att få träffa andra jämnåriga som befinner sig i liknande situationer. I kommunerna brukar det både ordnas gruppträffar för barn som bevittnat våld och för barn till missbrukande föräldrar. Ta reda på vad som erbjuds i din kommun och vad som skulle passa bäst för just dina barn.
Ett alternativ eller komplement till gruppverksamheter är individuella samtal med en utomstående vuxen, till exempel en psykolog.
Vare sig hjälpen ges i gruppformat eller individuellt så är syftet att avlasta barnen ansvar, att förmedla till dem att de inte har någon som helst del i föräldrarnas konflikter, och att de har rätt att tycka om båda sina föräldrar. Och att det är möjligt att både vara rädd för och/eller tycka illa om någon, samtidigt som man kan tycka om eller till och med älska personen.
Vänlig hälsning,
