9/9/2009

Mitt barn begränsar sig pga rädsla för magont

Hej, jag har en 7-årig tjej som sen snart ett år tillbaka begränsar sitt liv pga rädsla för magont. Det kan låta som ett litet problem, men för henne innebär det att hon inte vill prova några nya saker. Hon tackar nej till barnkalas, gå i kör, spela fotboll, fara till kompisar.

Det hela började förra vintern när hon var på barnkalas. Hon hade ont i magen innan vi for men ville ändå åka. Väl där kämpade hon på trots magontet, ville inte fika men bada och leka. När vi åkte därifrån spydde hon och hade fått magsjuka.

Några veckor efter detta började hon få kräkfobi, hon blev så rädd för att kräkas att hon inte ville göra någonting, bara vara hemma. Hon hade ont i magen jämt så vi kollade upp henne på BVC, prover togs och visade inte på någon sjukdom. Vi började tvinga henne att gå till 6-års, simskola och följa med oss på affär och liknande vilket var jobbigt eftersom hon grät och skakade av rädsla. Fobin avtog sakta och till sommarlovet vågade hon hälsa på sin bästis igen själv.

Nu när hon börjat ettan har hon ont i magen och är spänd inför allt det nya, vilket jag inte tycker är konstigt. Däremot vill hon inte börja i den nya kören, inte gå i fotboll och inte äta hos sin bästis för hon är rädd för magont (och att spy antagligen).

Jag tycker det är så sorgligt att hon begränsar sig och inte vill göra saker hon egentligen tycker är roliga pga detta. Vad gör jag?


Ingrid Gråberg svarar:

Det som kan låta som ett litet problem kan många gånger få stora konsekvenser. Så är det ofta med starka rädslor, eller fobier som det kallas, vare sig man är rädd för att få ont i magen eller rädd för spindlar.

Om man börjar undvika olika situationer på grund av sin rädsla, så kan livet bli väldigt begränsat och man kan gå miste om mycket roligt. Dessutom är rädslan i sig obehaglig och stjäl energi och tid från annat. Därför är det klokt att ta itu med problemet innan det växt sig allt för stort.

Först och främst måste ni ta reda på vad er dotter är rädd för. Är hon rädd för att kräkas generellt eller är hon rädd för att kräkas när någon ser på? Och om hon kräks; vad är det värsta som kan hända då? Eller är det egentligen något helt annat som hon är rädd för? Kanske har hennes fantasi under det senaste året hunnit utarbeta långa kedjor av konsekvenser, som hon går och oroar sig för ska inträffa?

När rädslan är noggrant kartlagd tar man bäst itu med den genom att gradvis utsätta sig för de situationer som upplevs som jobbiga. Det är i princip det ni verkar ha gjort under våren. För att lyckas på både kort och lång sikt rekommenderar jag att ni tar hjälp av en psykolog eller psykoterapeut med KBT-inriktning och vana av att arbeta med barn. Antingen kan ni kontakta BUP eller söka efter en psykolog här på Psykologiguiden.

Med professionell hjälp ökar chansen att man verkligen kommer åt er dotters katastroftankar och att hon själv förstår hur hennes tankar, känslor och beteenden påverkar varandra. Att göra henne delaktig i en behandling som är begriplig för henne är avgjort bättre och trevligare än att tvinga henne till att utsätta sig för de obehagliga situationerna.

Under rubriken ”Symtom och besvär” hittar du en artikel om fobier och några boktips, om du vill veta mer.

Vänliga hälsningar