Har jag ett ätstört beteende?
Jag är en studenttjej på 20 år som ofta får kommentarer av vännerna om mina kost och motionsvanor, de påstår att jag äter för lite och tränar för mycket vilket jag själv inte håller med om. Personligen tycker jag att min livsstil är relativt sund, Jag är 174 cm lång, väger 55 kg vilket jag är mycket glad över då jag tidigare (i början av gymnasiet) har vägt nästan 70 kg. Jag tränar löpning ca 30 minuter + ca 30 min styrketräning varannan dag. Ibland tränar jag mer när jag har ätit mer än vanligt.
Mat upptar mycket av mina tankar då jag funderar och planerar mycket över vad och när jag ska äta, så länge jag kan hålla det (500 Kcal/dag) så mår jag bra men jag får ofta ångest om jag överskrider mina planerade matintag, jag kompenserar då genom att äta mindre, (ibland ingenting på en hel dag) samt träna mer.
Tidigare har jag inte tränat, inte heller funderat så mycket på vad jag äter, det är något som uppdagats under det senaste året, ofta blir det värre när jag stressar. Själv tänker jag att detta bara beror på stressen och att det är ett övergående, vanligt beteende men mina vänner tar ofta upp det som ett problem vilket gör mig orolig och ledsen, dels för att jag gillar det smala idealet och trivs med min livsstil, dels för att de tar upp ämnet istället för att prata om mer relevanta, roliga saker.
Oroar sig mina vänner i onödan eller har jag ett ätstört beteende?
Jenny Klefbom svarar:
Jag blir inte klok över din fråga, då den innehåller så många motsägelser och uppenbara felslut. Du skriver att du är en 20-årig studenttjej, och i den åldern vet man i allmänhet mer om kroppen än vad du verkar göra. I synnerhet när man har starkt fokus på och intresse för något, så brukar man också ha kunskaper på området, och har man inte det så vet man i alla fall hur man ska söka rätt på informationen.
Vad jag reagerar över är bland annat att du har som mål att äta 500 Kcal/dag. Detta är en bra bit under vad en 6-månaders baby behöver få i sig per dag, och bara en liten bråkdel av vad en vuxen kvinna behöver. Med det matintaget kommer man så småningom att dö av svält. Räknar man ut ditt BMI så ser man att du är underviktig, även om du inte väger alarmerande lite - ännu. Vad som däremot låter mer oroväckande är att du verkar ha gått ner ca 20% av din vikt under det senaste året, och detta trots att utgångspunkten var att du var normalviktig. Att gå ner så mycket på så kort tid är farligt, och då tänker jag inte i första hand på hur det påverkar kroppen, utan att kraftig viktnedgång ofta är en utlösande faktor bakom ätstörningar.
Det är också motsägelsefullt att du omväxlande skriver att du gillar din livsstil och tycker den är sund, och att du samtidigt ägnar väldigt mycket tid åt att tänka och planera kring mat. För att inte tala om att du får ångest så fort du går utanför ditt hårt kontrollerade svältschema. Vad är det du gillar? Att ständigt gå omkring och försöka kontrollera dig själv? Vad är det som är sunt? Att aldrig få vara mätt och nöjd, utan att lägga på sig själv straff och pålagor för att man försöker äta så att man har en chans att överleva?
En vink om att det ändå inte handlar om en självvald, och önskvärd livsstil från din sida är att du samtidigt talar om att du tror att ditt beteende beror på stress. Och att du tänker att livsstilen ska ”gå över” om stressen upphör. Detta väcker förstås frågan hos mig om vad det är som är så stressande i ditt liv? Det får mig att tänka att det kanske finns andra omständigheter förutom ätandet, som du inte förmår hantera och se klart på. Men vad talar för att denna stress ska upphöra alldeles av sig självt, utan att du gör något åt saken? Och vad talar för att de ätstörda beteendena ska upphöra bara för att den eventuellt utlösande faktorn – stressen – upphör? Du skriver ju faktiskt att du vill leva så här.
Jag har nu skrivit mycket om det ologiska och motsägelsefulla i dina tankar, men måste också nämna att vid ätstörningar är det vanligt att man inte förmår att se verkligheten som den är. Jag vill också hoppas att ditt mail faktiskt, mitt i alla snurrande tankar, är ett sätt för dig att pröva dina idéer mot omvärlden för att se om de är realistiska, vettiga och funktionella. Mitt svar, som du säkert förstår, är att nej – det är de inte. Du befinner dig på en mycket farlig väg. Men vad som däremot är en skyddsfaktor i ditt liv är att du verkar ha riktigt fina vänner. Vänner som vågar ta upp det de ser på ett så här rakryggat sätt, och med risk för att hamna i konflikt med dig, är ovanliga. Jag misstänker därför att du måste betyda mycket för dem.
Att hamna i en ätstörning är lätt hänt. Det kan räcka med en bantningskur som blir riktigt lyckad, så att man inte ser vart man är på väg utan bara vill ha mer och mer av viktnedgång. Det kan räcka med att man umgås med ”fel” vänner, som uppmuntrar och drar med en i ett ätstört beteende och i ätstörda ideal. Det kan räcka med att man utsatts för en plump och ogenomtänkt kommentar från någon i ens omgivning, och tolkat det som att allt kommer bli bra om man bara blir smal. Små tuvor stjälper ofta stora lass, som man säger.
Bakom ätstörningarna finns dock alltid fina, och ofta duktiga och högpresterande, tjejer och killar. Jag tror att dina kompisar vill ha tillbaka dig så som du var innan allt det här började. Jag tror också att de vill kunna göra allt de tidigare har gjort tillsammans med dig; gå och fika, ordna fester och middagar, hitta på saker spontant, som går före dina inplanerade träningspass och så vidare. Jag hoppas därför att du tar deras omtanke på allvar och söker hjälp. Känner du att det är svårt, så kanske till och med någon av dem kan hjälpa dig med att boka en tid och följa med dig.
Vänlig hälsning,
