Min son gick till psykologen utan min vetskap

Jenny Klefbom svarar:

Ur juridisk synvinkel så har du som vårdnadshavare rätt att både vara med och bestämma om, och få information om, dina minderåriga barns vårdkontakter. Det finns dock vissa undantag från den regeln.

Dels har den ena föräldern rätt att ensam fatta beslut i frågan då barnets liv eller fortsatta hälsa är beroende av att det får vården.

Dels har barnet rätt att söka och ta emot vård utan föräldrarnas vetskap om barnet bedöms vara intellektuellt och känslomässigt tillräckligt moget för att själv fatta sådana beslut. En praxis i sådana sammanhang är att barn anses vara så pass mogna i 15-års-åldern. Men utvecklingsgrad skiljer stort mellan barn och det är inte alls orimligt att en 14-åring skulle kunna betraktas som tillräckligt mogen i det här avseendet.

Inom barn och ungdomspsykiatrin har man också ofta tillämpat regeln att man kan träffa ett barn en gång utan vårdnadshavares tillstånd. Detta för att ge vårdgivaren chansen att avgöra om barnets liv och hälsa står på spel, eller om vården kan vänta.

Det kanske också bör påpekas att en 14-åring har rätt till en ganska omfattande grad av sekretess kring vad som avhandlas i psykologsamtalen. Så även om du har rätt att känna till ATT vården äger rum, så har du inte självklart rätt att få insyn i VAD din son berättar för psykologen. Bara när barnet berättar om sådant som riskerar att bli farligt om föräldrar inte ingriper, har psykologen rätt att bryta tystnadsplikten.

Hur det än är juridiskt, så förstår jag att du känner dig kränkt över att din son träffar en psykolog utan att du har fått veta någonting – under de allra flesta omständigheter borde du ju ha fått det.

Jag förstår också att det väcker undringar hos dig över syftet med kontakten. Samtidigt är det inte så troligt att din tonåriga son har låtit sig ”skickas” till en psykolog mot sin vilja. Det troliga är tvärtom att han är med på, och upplever ett behov av, att träffa psykologen. Därför vore det djupt olyckligt om han fick bilden av att du motsätter dig kontakten. Och den bilden tror jag lätt att han kan få om du drar in honom i diskussionerna om det som har hänt.

Försök därför att prata med pappan i första hand. Fråga honom om syftet med din sons psykologkontakt, och be om namn och kontaktuppgifter till psykologen. Sedan kan du ta kontakt med psykologen och dels fråga om varför du inte har kontaktats, och dels uttrycka din önskan om att vara delaktig i din sons vård.

Vänlig hälsning,