Har aldrig varit ihop med någon
Jag är en kille som snart fyller 23 år. Jag har aldrig haft ett förhållande eller ens varit i närheten av det. Har aldrig haft sex eller ens kysst någon.
Jag kämpar med ett otroligt lågt självförtroende. Jag har intalat mig själv att ingen tjej skulle kunna bli intresserad av mig. Varför skulle hon vilja vara med mig när hon kan vara med någon annan? Någon som är bättre. Jag kommer också troligtvis förbli okysst, oskuld och aldrig ha ett förhållande med någon. Det har ju inte hänt på snart 23 år så varför skulle det helt plötsligt hända nu?
Jag blir alltid nervös när jag ska prata med tjejer. Särskilt om det är tjejer som jag tycker är snygga. Då försöker jag istället att inte prata med dom överhuvudtaget. Även om det är det som jag egentligen vill.
Känns så jobbigt för jag tänker på det väldigt mycket och dom flesta av mina vänner är i förhållanden vilket gör att jag inte kan vara med i några av deras diskussioner eftersom att jag är så oerfaren med allt det här.
Känns så jobbigt! Försöker intala mig med att det är bra att vara singel och att jag inte behöver ha ett förhållande men det är inte alltid som det fungerar. Vet inte vad jag ska kunna göra åt min situation...
Anna Bennich Karlstedt svarar:
Jag förstår verkligen att det här är jobbigt för dig. Inte minst måste det vara så tungt att tänka så om sig själv, att ingen skulle kunna bli intresserad. Situationen som du beskriver är en ganska vanlig fråga till oss psykologer. Det är så många fler än man tror som fortfarande är okyssta långt upp i tjugoårsåldern. Det kan vara svårt att tänka sig, de som lever ett liv med kärleksrelationer eller tillfälliga romantiska förbindelser är de vi hör och ser mest. Alla andra håller ganska tyst. Vi känner så lätt skam när vi faller utanför normen, utanför det som är det vanligaste. Och skamkänslor leder ofta till att vi begränsar oss på ett sätt som i längden inte är gynnsamt, tvärtom.
Jag tror att dina tankar om att ingen vill ha dig ställer till det väldigt. Utöver att det är en smärtsam föreställning att bära runt på, så tror jag att om det är en ”sanning” för dig kommer du också att bete dig i enlighet med det. Du kommer att leta bevis ”för” att det är på det sättet. Eventuella tecken på motsatsen kommer du oftast att avfärda, av olika anledningar. Och du kommer undvika situationer som känns svåra, vilket leder till ännu sämre självförtroende. En negativ spiral är igång.
Din strategi att intala dig att det är bra att vara singel fungerar såklart inte alltid. Inte de gångerna du längtar efter någon eller känner dig ledsen över att du är ensam. Ett problem är ju att du faktiskt inte är i en relation men vill vara det. Eller att du aldrig har haft en relation men skulle vilja ha provat.
Det finns bra saker men också dåliga saker med att vara singel. Det går inte att intalas bort. Du behöver kanske utöka den tanken? Att acceptera att det är tungt ibland, och att du lider av både bristande erfarenhet och ensamhet, kan märkligt nog göra den lite mer hanterbar. Det är svårt att lura sig själv genom påtvingade positiva tankar. Livet är ju bra OCH dåligt. På olika sätt.
Varför skulle det plötsligt hända nu, frågar du? Ja, utanför trissreklamen är det ju inte så ofta det plötsligt bara händer. Däremot finns det många som trevande och stegvis, en bra bit upp i tjugoårsåldern, lyckas vända negativa beteendemönster, skapa sig nya erfarenheter och på så vis också omvärdera sig själv och den ”sanning” man skapat. Det kan du också! Men det är ingen helt enkel match och jag tror du behöver hjälp.
De här sakerna är så väldigt svåra att styra och förändra på egen hand. Jag råder dig därför att söka professionell hjälp utifrån. En duktig psykolog kan hjälpa dig att kartlägga hur du tänker, känner och agerar i dessa situationer, vilka beteenden som försvårar eller förvärrar dina reaktioner inför problemet. Sen kan ni hjälpas åt att, stegvis och kontrollerat, undersöka dina antaganden, se om det går att hantera situationerna på ett lite annorlunda sätt. Vilket jag vet är möjligt! Ni behöver också granska dina rädslor och antaganden, var kommer de ifrån? Hur kan du handskas med dem på ett bättre sätt?
Det finns massor av privatpraktiserande psykologer, bland annat hittar du många här på Psykologiguiden. I ditt fall rekommenderar jag kognitiv beteendeterapi. Det kan dock bli ganska dyrt för privatpersoner att gå privat. En del vårdcentraler har psykologer anslutna, tyvärr alltför få än så länge. Hör efter om du kan få en remiss hos husläkaren. De universitet som tillhandahåller Psykologprogrammet har mottagningar där studenter under de sista terminerna träffar klienter. Det kan ju låta vanskligt att gå till en student, men faktum är att de resultaten är lika bra som när man jämför med mer erfarna terapeuter ”på stan”. En student är aldrig så motiverad, påläst och triggad att hjälpa som med sina första utbildningsklienter. Dessutom har de handledning varje vecka av en erfaren psykolog. Det ger ofta bra resultat.
Jag vet inte var eller om du jobbar men finns en företagshälsa? Ibland kan man få hjälp via sitt arbete. Om du studerar kan du kanske vända dig till någon studenthälsa.
Annars gäller ju öppenpsykiatrin, som skall finnas i varje kommun. Dessvärre behöver man ofta vara väldigt illa däran för att få tid, då flera mottagningar är överbelastade. Många tycker också att det känns jobbigt att gå till psykiatrin, med tanken att man måste vara ”sjuk” för att gå dit, men så är det inte. Det finns ofta duktiga psykologer anställda där, har man tur behöver man inte vänta alltför länge.
Jag varken kan, får eller vill ställa någon diagnos över brev. Men en del av de antaganden du har om dig själv och hur du agerar utifrån dem beskrivs i boken ”Social fobi” av psykologen Anna Kåver. I den boken beskrivs en generell blygsel och en rädsla för kritiskt granskande i sociala situationer. Trots att det inte är vad du beskriver som ditt problem, så kommer du att kunna känna igen en del av de beskrivningar som ges. Kanske kan du ha hjälp av några av de tips och råd som ges i den.
Jag önskar dig varmt lycka till!
Vänlig hälsning,
