4/13/2015

Jag är kort och står inte ut med att jämföras med barn

Jag är en kvinna, 30 år, som är 155 cm lång. Jag har i perioder blivit retad för att jag är kort och har mått dåligt över detta. Mina föräldrar har alltid varit oroliga över att jag skulle bli kort och hade i perioder kontakt med en barnläkare för att se om det gick att ge mig tillväxthormon för att bli längre, men behandlingen påbörjades aldrig.

Idag är jag högutbildad, har sambo och har ett välbetalt arbete. Jag upplever sällan min längd som något hinder idag, men en sak gör mig så oerhört ledsen. Andra vuxna jämför ofta sina barn med mig. Mina föräldrar jämför sina barnbarn med mig, vill se om 10-åringen har vuxit om mig ännu. Min sambos familj jämför sina barnbarn med mig och vill att vi ska stå bredvid varandra. Liknande situationer dyker ofta upp.

Jag förstår att de inte menar något illa med det, men jag blir så oerhört ledsen att bli jämförd med barn. Ibland får jag låsa in mig på toaletten för att inte visa att jag får tårar i ögonen. Hur ska jag kunna säga ifrån utan att börja gråta och tappa fattningen?


Jenny Klefbom svarar:

Det är inte roligt för någon att hela tiden påminnas om att man har något särskilt fysiskt företräde. Första gångerna har man kanske inte något emot att människor vill känna på ens krulliga hår, ens gravida mage, eller att andra ständigt frågar om man är rödhårig ”på riktigt”. Men i längden är det kränkande att få så mycket uppmärksamhet kring sitt yttre, eftersom alla människor helst vill få uppmärksamhet för sådant de tycker, känner, säger och gör, det vill säga inre egenskaper.

I ditt fall så finns det dessutom en historia, som kanske har satt sina spår hos dig. Säkert bottnade dina föräldrars oro i ren välvilja, men det kan inte ha varit roligt för dig med denna oro. Det måste ha skickat signalen att allt inte stod rätt till med dig, eller att du faktiskt på något sätt var mindervärdig. Att bli retad är också något som man vet sätter spår för livet. Det gäller ju även om man retades för något som inte ens gäller längre, som ett par för korta byxor. Bara upplevelsen att hånas och vara alldeles ensam och utsatt gör att man går omkring med en ständig vaksamhet.

Nu verkar det ändå som att du har bearbetat dina upplevelser på ett bra sätt. Det har gått bra för dig i livet, och du lever ett liv som du trivs med, tack vare just dina mycket goda inre egenskaper. Men minnena fortsätter att förfölja dig tack vare släktingars och andras aningslösa kommentarer. Och det är inte något du ska behöva stå ut med, tycker jag. Samtidigt gäller det förstås att hitta något sätt att säga ifrån som inte får dig att framstå som snarstucken eller överdrivet känslig.

Jag tänker att ett sätt att undvika detta kan vara att låta någon annan föra din talan. Skulle din sambo till exempel kunna vara den som rycker in till ditt försvar i sådana här situationer? Vad du vill att han ska säga måste ni kanske diskutera igenom på förhand, men det skulle kunna vara något i stil med ”det blir inte så roligt för X att hela tiden jämföras med barn. Hon är ju en vuxen människa”.

När det gäller dina egna föräldrar så är det kanske däremot rimligare att du själv tar upp problemet med dem en gång för alla. De känner ju till bakgrunden, och borde kunna förstå att din längd inte är något du ständigt vill ska stå i fokus på familje- och släktsammankomster. Kanske behöver de dock påminnas om att de en gång i tiden höll på och oroade sig, vilket också oroade dig.

Ytterligare en möjlighet är att du tar hjälp av en psykolog eller psykoterapeut för att hitta lämpliga förhållningssätt, som du då kan använda även när din sambo inte finns i närheten.

Vitsen med en kortare psykologkontakt för din räkning skulle vara dels att hitta den styrka som gör att du inte så lätt hamnar i lägen där känslorna övermannar dig, samtidigt som du också får möjlighet att öva på saker att göra eller säga, som tar udden av situationerna. Målet med det hela ska förstås vara att du känner dig säker på att kunna hantera olika situationer som kan uppstå, och att du därför inte heller behöver gå och känna den gnagande oro som jag misstänker drabbar dig innan de olika familjeträffarna. Du ska förstås aldrig mer behöva gömma dig på toaletten heller.

Vänlig hälsning,