Barn som brukar våld mot klasskamrater

Jenny Klefbom svarar:

Du tar upp en brännhet fråga som upptar mången skolpersonals tid och tankar. Men jag ser också flera delar i din fråga och jag ska försöka besvara dem alla, så som jag uppfattar dem.

Jag vill börja med din och din väninnas reflektion över att ”bokstavsdiagnoserna” (jag gissar att det främst är ADHD du tänker på, eftersom det är den diagnos man oftast förkortar till en bokstavskombination) har blivit så vanliga. Du skriver också att de inte fanns när ni och era barn gick i skolan. Det stämmer att diagnoserna först dök upp under 70-80-talet, och att de inledningsvis ställdes relativt sällan och bara på de barn som hade mycket omfattande problem. Men detta betyder inte att själva funktionsnedsättningarna inte fanns! Om du tänker efter så fanns det säkerligen några busfrön även i din klass.

Själv minns jag från mitt eget högstadium med fasa ett par killar som nästan varje lektion fick bestraffningar. Antingen kastades de bara ut från klassrummet. Eller så skickades de ner till Obs-klassen som var belägen i ett källarrum i skolan. Hade dessa killar idag gått i en skola där jag var verksam som skolpsykolog, så hade deras förmågor utretts noggrant, och de hade sedan fått det pedagogiska och sociala stöd de behövde för att kunna gå ut skolan med godkända betyg och samtidigt må bra. Denna hjälp fick nu inte mina klasskamrater, utan de gick ut skolan med en ganska så grundmurad bild av sig själva som bråkstakar, dumhuvuden och problembarn.

Vad den ökade diagnosticeringen alltså egentligen handlar om, ur min synvinkel, är att vi har svängt väldigt i synen på barn och skola. Där vi tidigare såg barnet som problemet, och problemet som något som skulle ”straffas bort”, ser vi det nu som att vi vuxna i skolan har ett ansvar att erbjuda alla barn en skola som passar dem, även om de är födda med olika svårigheter, må det vara myror i benen, läs- och skrivsvårigheter eller en generell svagbegåvning.

Du skriver också att man tidigare inte tolererade våld mellan elever, eller mellan elev och lärare. Återigen måste jag dra mig till minnes episoder från min egen skolgång, och minns då faktiskt flera incidenter där elever gav sig på lärare på olika sätt. Självklart tolererades det inte, då som nu, men det hände faktiskt.

Ser man till våld mellan elever så finns det forskning som svart på vitt visar att våldet mellan barn har minskat dramatiskt, och fortsätter att minska. Det räcker med att gå till populära barnböcker av författare som Astrid Lindgren för att se hur accepterande vuxna var för bara några tiotal år sedan inför barn som slogs. Det finns faktiskt fortfarande vuxna som hävdar att ”pojkslagsmål”, är någonting normalt, men dessa åsikter brukar numera betraktas som ganska förlegade, och tillhörande en annan tid.

Kanske upplever din väninna att det var ett större lugn i klassrummet när hon var verksam som lärare, än vad man hör om dagens situation, och där kan hon faktiskt ha rätt, även om jag som tillbringar väldigt mycket av min tid i olika klassrum nog också måste säga att den bild man får i media ofta är ganska överdriven. Det är inte ovanligt med helt tysta klassrum och uppmärksamma elever nu för tiden heller. Däremot så är det så att barn som har svårt att själva skapa struktur gynnas av yttre struktur. Och den varan fanns det mer av i äldre tiders klassrum. Man förvarade ofta sina saker i en bänk med lock, och inte i olika lådor och skåp som kräver att man ägnar en del av lektionen till att springa runt och samla ihop allt man behöver. Man hade inte lika mycket grupparbeten, som förstås genererar en hel del prat. Men kanske viktigast av allt: man uppmuntrade inte heller barn att vara lika ifrågasättande som man gör nu för tiden. Detta är dessutom något som vi i Sverige är lite specialister på, sett ur ett internationellt perspektiv. Vi har helt enkelt en ideologisk grundsyn där vi starkt tror på även mycket unga människors rätt att uttrycka sina åsikter, även om de avviker från någon annans. Det här syns förstås i klassrummet; i bästa fall i form av en skog av uppräckta händer, i värsta fall i form av utrop rätt ut i klassrummet. Den här individualismen och självständigheten kan man tycka lite olika om, och kanske är det många som tycker att den har tagits ett steg för långt när effekten blir att det överhuvudtaget blir svårt att fungera i grupp. Men jag vill ändå poängtera att det är vuxna som har drivit igenom de här värderingarna, det är inte barnen själva.

Men nu över till din egentliga fråga, som gäller att ditt barnbarn inte trivs i skolan på grund av en våldsam elev. Min bestämda uppfattning är att barn inte ska behöva utstå våld, eller behöva gång på gång se sina saker förstörda och sönderslagna. Det är skolans ansvar att sätta in tillräckligt många vuxna för att alla elever ska ha ett fullgott skydd. Och visst finns det specialskolor för barn som inte fungerar i vanliga helklasser. Detta vet skolan och pedagogerna. Men de har det delikata uppdraget att se till alla elevers rätt att utvecklas optimalt. Det innebär ibland att man tänker att det vore förhastat att skicka iväg ett barn till en resursskola, då man tror sig kunna lösa problemen på skolan om man bara får lite tid. Det är ju ett väldigt stort ingrepp i ett barns liv att tvingas byta skola väldigt abrupt, och ännu mer så om det är ett barn som mår dåligt och har stora problem.

En annan knepig balansgång som pedagogerna har att förhålla sig till är att föräldrar inte alltid är med på skolans förslag. Man kan inte sparka ut barn från skolan hur som helst, och inte heller tvångsplacera ett barn i en resursskola mot föräldrarnas vilja. Där kan det också behövas tid, för att motivera föräldrarna och få dem att förstå vad som faktiskt vore bäst för deras barn. Föräldrainstinkterna är ju väldigt starka, och alla föräldrar vill helt naturligt att deras barn ska få det bästa.

Vad jag rekommenderar ditt barnbarns föräldrar att göra om de känner samma oro som du, och tolkar barnets magont och sömnproblem som en effekt av en otrygg skolsituation, är att begära ett möte med lärare och rektor, kanske tillsammans med andra föräldrar. De har rätt att få försäkringar om att deras barn är tryggt i skolan. De har också rätt att få veta lite om hur skolan hanterar problemet och vad man har för planer. Detta gäller dock bara hur man hanterar skyddet av de andra barnen, för eleven med ADHD har självklart rätt till sekretess om de mer privata omständigheterna i hans situation.

Jag tänker också att både du och barnbarnets föräldrar kan göra en jätteviktig insats i ert barns utveckling i denna krissituation. Det är nämligen i just sådana här ”skarpa lägen” som man allra bäst jobbar med sådant som empati för andra och förståelse och tolerans för olikhet, inte minst funktionshinder. Genom att ta upp saken ur det perspektivet får ni både ett tolerantare barn, och ett barn som i framtiden inte riskerar att reagera med oro och rädsla i lika hög utsträckning.

Ni kan också hjälpa barnet att klura ut egna strategier för att hantera kniviga eller läskiga situationer. Det minskar känslan av hjälplöshet, och ökar känslan av kontroll. Och det lägger en ovärderlig grund för kompetensen att hantera svåra situationer i framtiden, när ert barn är äldre och det inte längre finns så många vuxna som kan ställa allt till rätta när det uppstår bråk.

Med vänlig hälsning,