Spelberoende 11-åring
Min son tycker om att spela dataspel och han har en viss tid varje dag som han får ägna åt det. Tyvärr märker vi vuxna att han i smyg även spelar på mobil och surfplatta vilket innebär att hans totala speltid varje dag blir något helt annat än vi kommit överens om. Nu antar jag att jag inte är ensam om detta och vi hanterar hans spelande med begränsning och förslag på annan sysselsättning.
Nu till saken. När han inte får spela, ja då gör han ingenting istället. Jag hittar honom fullt påklädd under täcket i sin säng under förevändningen att han är trött. Han uppvisar inget eget driv, ingen nyfikenhet, inte en ansats till att ta egna initiativ. Han har ingen aktivitet efter skolan. Vi vuxna har försökt få honom att prova på diverse aktiviteter men utan något bestående resultat.
Hur kan vi vuxna stötta och inspirera honom att ta egna initiativ och hitta något han själv tycker är roligt, utanför spelandet? Hjälper högre krav och stängare regler? Kan det vara höstdepression? Antar att han är i förpuberteten och i så fall är detta beteende normalt och något som går över av sig själv?
Ingrid Gråberg svarar:
Du har helt rätt i att du inte är ensam om din upplevelse. Idag finns det många barn och ungdomar (ja, även vuxna) som fastnat för olika typer av dataspel och det är inte så konstigt. De moderna spelen har bra grafik och erbjuder hela tiden nya utmaningar anpassade efter spelarens skicklighet. Ju bättre du presterar, desto svårare utmaningar ställs du inför. Spelen erbjuder också en stunds verklighetsflykt, en stund fylld av spänning och adrenalinkickar. Du får direkt respons på dina handlingar och kan tävla mot dig själv eller mot andra. Och det är ständigt möjligt att slå nya poängrekord, klara ännu en bana eller ett uppdrag, få ännu bättre reaktionsförmåga och utveckla bättre strategier.
Det finns mycket som är positivt med spelandet. Förutom att det är underhållande och ibland avstressande, så kan det bidra till att utveckla olika delar av hjärnan. Dessutom är många instruktioner på engelska och spelar man med personer utanför Sverige brukar kommunikationen ske på engelska, vilket kan leda till ökat ordförråd och bättre självförtroende när det gäller att använda engelska muntligt.
En annan fördel med att barnen sitter mycket framför en skärm och helhjärtat går in för att spela är att de i mindre utsträckning ägnar sig åt att tjuvröka, dricka alkohol och vara ute på stan och hitta på dumheter.
MEN det finns förstås nackdelar med dataspelandet – särskilt om den som spelar blir så uppslukad av det att det utkonkurrerar alla andra aktiviteter. Det finns ingen given, exakt tidsgräns som indikerar att spelandet har gått över styr. Det handlar om vad spelandet får för konsekvenser. Följande är exempel på när det har blivit för mycket av det goda: - Vistelse ute i friska luften, motion/fysiska aktiviteter och socialt umgänge öga mot öga förekommer ytterst sällan eller inte alls. - Måltider hoppas över eller intas framför datorn. - Spelaren vänder på dygnet och går miste om det viktiga dagsljuset. - Förslitningsskador av olika slag, såsom paddnackar och sms-tummar, som är en direkt följd av bristen på variation i kroppens rörelsemönster.
Nu antar jag att du är väl medveten om nackdelarna och riskerna med att ägna allt för mycket tid stillasittandes framför en skärm, eftersom du hör till de föräldrar som valt att begränsa barnets tid framför en skärm. Det du, och många andra föräldrar, brottas med är frågan hur man kan få en spelfanatiker att intressera sig även för andra typer av aktiviteter. Hittills har din son inte nappat på något av allt det som de vuxna runt honom har försökt att locka med. Och det egna drivet är så pass obefintligt att sonen kan bli liggandes i sängen när han hindras från att spela. Detta gör att du undrar om han kan vara deprimerad. Sedan undrar du om det kan anses som ett normalt beteende och om det går över av sig självt.
Eftersom jag inte har träffat din 11-åring kan jag inte uttala mig om hans hälsotillstånd eller veta hur det hela kommer att utvecklas över tid, men utifrån din beskrivning törs jag drista mig till att påstå att din sons spelintresse är av den arten att det måste anses vara osunt. Så vad kan du göra åt saken?
Ett vanligt fel vuxna gör när de begränsar speltiden för sina barn är att de, direkt eller indirekt, förmedlar att det handlar om en dålig aktivitet, vilket inte brukar öka deras vilja till samarbete. Det handlar ju trots allt om något som utgör en stor del av spelarnas liv och som de gillar. Mitt råd är därför att du visar lite engagemang när det gäller sonens största intresse, att du tar reda på vad han spelar och hur det går för honom. Välj sedan ett lämpligt tillfälle när ni båda är på bra humör och har tid att diskutera pojkens spelvanor – både för- och nackdelar. Undvik att kritisera och fördöma. Ta upp de aspekter som gör dig orolig och försök hitta en lösning som ni kan enas kring.
Kanske är det inte tiden framför skärmen som är det avgörande. Kanhända går det lättare att bli överens om vad man måste hinna med under en dag – förutom spelandet – än att enas kring en viss tidsgräns.
Man kan också fundera över om den totala speltiden per dag är viktigast att fokusera på eller om det är bättre att sträva efter att de enskilda stunderna av stillasittande inte blir allt för långa.
Om du, trots visad förståelse och öppenhet för att omförhandla villkoren, inte når fram till sonen och om han fortsätter att ligga och stirra i taket som enda alternativ till att spela, så kan det kanske vara värt att prova och se vad som händer om ni utökar tiden utan skärmar. Blir pojken uttråkad till slut och tar sig för något annat eller ligger han kvar i sängen? Skulle det sistnämnda inträffa och hålla i sig över tid finns det anledning att konsultera exempelvis en psykolog via BUP. Det kan nämligen inte anses vara ett normalt beteende för barn, varken i förpuberteten eller i någon annan ålder, att över längre tid vara helt utan nyfikenhet på livet.
Med vänlig hälsning,
