11/10/2010

Vår adoptivson har stort behov av uppmärksamhet

Barnen är 5 och 7 år. Båda är adopterade. Dom var 3 respektive 4 månader när vi fick våra barn. Detta gäller vår 7 åring som har ett enormt behov av uppmärksamhet. Han gör allt för att få vår och andras uppmärksamhet.

T ex, råkar vår yngsta spilla ut ett glas mjölk så slår han medvetet ut sitt glas för att vi skall rikta uppmärksamhet mot honom också. Säger vi att vi älskar vår yngsta så kan han bli jättearg och säga att vi bara älskar lillasystern. När vi umgås med andra barn och vår yngsta talar, ibland viskar till en kompis, blir han avundsjuk och kan bli dum mot henne och slå henne. Får han inte först när det gäller mat el dylikt så kan han bli arg och skrika och springa iväg.

När han är i större grupper (fotbollslaget, klassen) så är han väldigt krävande för många och kan vara högljud och vill hela tiden komma till tals. När han blir väldigt arg vilket han ganska ofta blir så kan han säga att han inte vill leva utan att han skall döda sig själv. Självklart jobbigt att höra.

Det vi gjort/gör: Talat med skolan, dom har gjort en första utredning där dom inte finner några större fel utan att han är sk. skolklar, ganska lätt för att lära sig saker. Dock något omogen för sin ålder och känslig säger man. Vi pratar mycket med våra barn om deras ursprung och att vi älskar dom, men kan kritisera deras beteende. Vi talar också med honom om döden när han själv säger att han inte vill leva längre.

Nu vill vi ha tips om hur vi skall göra.


Jenny Klefbom svarar:

Det låter som att ni sannerligen inte står med händerna i fickorna, utan redan har gjort en massa bra saker för er son. Att syskon periodvis (för jag förstår det som att det inte alltid har varit så här?) är väldigt upptagna av rättvisa är vanligt. Det händer nog alla syskon, och vem det är som för tillfället känner sig orättvist behandlad kan ibland också växla.

Det är alltså någonting naturligt som ni ser, och som också måste finnas för att man ska utvecklas som människa. Precis som vredesutbrott, trots och annat som vi vuxna tycker är jobbigt men som faktiskt leder framåt.

Om det har någonting alls att göra med att era barn är adopterade går inte att säga, men det måste alltså inte alls vara så. De var också väldigt små när de kom till er, så chanserna är goda att de har fått samma goda start vad gäller anknytning, och därmed tillit till människor, som biologiska barn får. Däremot finns det hos alla adopterade barn en osäkerhetsfaktor i att man inte självklart vet vad de har med sig för biologiska förutsättningar; kanske har han en psykisk sårbarhet som är extra stor med sig, och som av skolan beskrivs som omogenhet och känslighet.

Sen är det förstås också en fråga hur mycket svartsjuka som kan betraktas som ”normal” syskonsvartsjuka, och när man får betrakta den som någonting avvikande. För att göra en sådan bedömning skulle jag behöva höra lite mer om exakt hur er sons svartsjuka tar sig uttryck. Men faktum kvarstår att skolan, där du beskriver att problemen ändå märks, bedömer er son som normal i de flesta avseenden. De verkar följaktligen kunna hantera hans beteende i grupp, utan att känna behov av exempelvis någon extra resurs för hans räkning.

Du tar också upp hans sätt att prata om att vilja döda sig själv. Det är bland det värsta en förälder kan höra från sitt barn, så jag förstår att ni blir väldigt ledsna. Men det är inte osannolikt att även er son har förstått det, och att det är därför han tar till sådana grovkalibriga vapen: De ger ju bäst effekt! Det som får mig att fundera i de här banorna är att du skriver att han hotar med detta främst när han är arg. Människor som genuint vantrivs med sitt liv brukar inte drivas i första hand av sin ilska, utan snarare av sin nedstämdhet och uppgivenhet eller sin ångest.

Visst är det värt att ta på allvar när han säger så, han vill ju säga något med det, men fortsätt att resonera med honom kring vad det faktiskt innebär att säga så, och försök att inte visa era starka känslomässiga reaktioner, med tanke på att det kan vara de som driver honom till beteendet.

Vänlig hälsning,