Hur ska vi hantera vår 8-årings raseriutbrott?
Vår 8-åring får utbrott som vi inte längre kan hantera. Hon förväntar sig att vi ska serva henne med aktiviteter och så fort det blir det minsta tråkigt blir hon rasande. När hon inte får sin vilja igenom blir hon blir helt utom sig av ilska och blir så pass aggressiv att hon slår och sparkar oss föräldrar, ger sig på möbler och saker och på sin lillebror, 5 år.
Hon har på nåt sätt utsett honom som sin hackkyckling, hon retar och terroriserar honom dagarna i ända och lyssnar aldrig på oss utan skriker bara ”Tyst!” och blir ännu mer arg. Ju mer motstånd man ger henne desto mer bränsle till hennes vilda humör får hon. Hon slutar aldrig förrän hon gör sig illa eller får ont av att man har försökt stoppa henne att slå sin bror eller välta ner en tv-apparat. Vi vet inte hur vi ska göra med henne i dessa situationer.
När hon var mindre kunde man bära iväg henne men nu är hon så stor att det inte går utan våld. Hon går aldrig in på sitt rum när vi ber henne och hon skulle aldrig kännas vid att hon har gjort nånting dumt eller fel.
Vi föräldrar är helt slutkörda efter 5 veckors ledighet med våldsamma bråk flera gånger varje dag. Till saken hör att hon är oerhört känslig för blodsockerfall eller blodsockerhöjning (liksom sin far). Hon blir aggressiv helt enkelt och vår tillvaro består i att hålla hennes humör i schack. Man kan inte missa en måltid eller ett mellanmål, då blir det världskrig.
Hur kan vi hjälpa vår 8-åring och få en dräglig situation i familjen?
Jenny Klefbom svarar:
Det låter som att ni har en 8-åring som är lite utöver det vanliga, när det gäller ilska och viljestyrka. Men frågan som väcks hos mig blir: Vad tycker, tänker och känner hon själv inför sitt eget beteende? En massa följdfrågor infinner sig sedan hos mig: Verkar hon ångra sig efter sina utbrott? Har hon också lugna stunder då hon är empatisk och inkännande mot er och sin lillebror? Hur uppför hon sig i skolan; är det samma slags utbrott där? Och hur har ni föräldrar gjort när ni har försökt sätta gränser för hennes beteende?
Frågorna är många, men viktiga. För jag tänker att det första man behöver göra är att ta reda på vad som ligger bakom er flickas beteende. Handlar det om att hon faktiskt har svårt att leva sig in i hur hennes beteende drabbar andra, så blir ju botemedlet en sak. Medan det blir ett helt annat om det handlar om att ni föräldrar har böjt er för hennes ilska lite för ofta, och på ett sätt som för henne har upplevts som oförutsägbar och inkonsekvent.
Ur behandlingshänseende får man också tänka helt olika om det är så att hon själv innerst inne inte vill något hellre än att få lite mer kontroll över sina känslor – eller om det inte finns minsta motivation alls hos henne att förändra sig.
Ett första steg för er kan vara att prata med skolan, och resonera kring hur de ser på er dotter. Om ilskeproblemen finns i skolan också, tycker jag att skolpsykologen borde kopplas in för en konsultation.
Är problemen störst på hemmaplan, och ni känner att ni behöver hjälp med att nysta i alla frågor, så kan ni söka hjälp hos BUP för en bedömning av situationen.
Ytterligare en möjlighet, om ni känner er ganska säkra på att det är ni föräldrar som behöver stöd i hur ni ska bemöta er dotter, är att kommunen på många håll erbjuder föräldraprogram såsom KOMET-programmet, där man arbetar med barn som har beteendeproblem.
Vänlig hälsning,