11/8/2010

Min dotter blir ledsen när hon ska till pappa

Jag har en dotter på 10 år fyllda i Maj. Hon bor varannan vecka hos pappa och hos mig. Sedan hon var 2 år. Hon har nu börjat sakna mig stort. Hon ringer när hon är hos pappa och gråter dag som kväll, säger att hon saknar mig. När hon väl är med mig så kommer tankar på kvällen vid läggdags, att det ska hända något hemskt med mig och hennes lilla syster, hon vill inte ens prata om tankarna för de är FÖR hemska.

Hon vill att jag ska vara med henne, gärna till hon somnar. Hon har inte samma längtan till pappa. Hon säger att hon vill alltid bo med mig och bara kommat till pappa när hon själv vill. Hon tror inte pappa älskar henne...

Hon har alltid haft ett stort mammabehov. Hon fungerar i skolan, har en bästa kompis och gör det hon älskar mest, går på ridskola. Jag känner ibland att jag inte vet vad jag ska göra, för att ge henne bra verktyg som hon kan ta till när hon är hos pappa.

Jag har försökt att tala med honom om det här och om hennes känslor. Men som vanligt och sedan 8 ård tid kan vi aldrig mötas i något gemensamt kring henne. Jag har bjudit in honom på samarbetsamtal ( som vi har gått på ibland under 8 års tid). Men han har sagt att han inte vill det.

Jag känner att jag har svårt att fånga upp henne nu ju äldre hon blir, för att hon sedan ska till pappa igen. Vad ska jag göra? Sätta igång en vårdnadsprocess? Eller vad?


Jenny Klefbom svarar:

Det verkar som att din dotter har hamnat i något av en utvecklingskris som tar sig uttryck i en plötslig oro och ängslan över olika saker.

Först och främst tänker jag att du måste hitta ett förhållningssätt att bemöta din dotters oro som tryggar henne utan att väcka ytterligare oro. Det kan vara nog så svårt, eftersom man som förälder tenderar att gå in i barnens oro och göra den till sin.

Det är också lätt hänt att man svarar på barnets behov av närhet genom att erbjuda en allt för nära, kvävande, relation. Nyckeln ligger alltså i att ta barnets oro på allvar, men samtidigt vara väldigt tydlig med att det inte finns något att oroa sig över. Och det signalerar man bäst genom att inte bli orolig själv.

Att fastna i försäkringar som att ”inget kommer att hända mig (eller lillasyster)” brukar inte ha någon lugnande effekt i det långa loppet. Barnet vet ju instinktivt att det faktiskt kan hända något, och då blir försäkringen ingenting värd. Poängen blir i stället att tillsammans ta reda på vad som kan hända – och vad oddsen är för att det faktiskt händer. Nämligen; inte så stora.

När det handlar om att erbjuda närhet så är det bra om man gör det, men att man också erbjuder stöd och pushning, genom att visa barnet hur mycket hon klarar av själv. Att sova tillsammans är t ex mysigt, men det är betydligt mysigare om det bygger på att man vill sova tillsammans – än om det bygger på att man inte vågar sova själv.

En annan fråga som kommer fram i ditt brev är ditt och din dotters förhållande till hennes pappa. För jag tror nämligen inte att det finns något särskilt starkt samband mellan hennes klängighet mot dig och hennes ovilja att åka till pappa.

Det är tydligt att du har haft problem att kommunicera med din dotters far under lång tid, och att du i dagsläget inte känner något vidare förtroende för honom i hans papparoll. För varför skulle du annars överväga att starta en vårdnadstvist? Här tycker jag att det är väldigt viktigt att du tar dig en ordentlig funderare på vad du själv tycker, och i vilken mån du har låtit din dotters reaktioner påverka dig.

Finns det anledning att tro att din flicka far illa hos sin pappa på något sätt? Att han brister i sitt föräldraskap? Om det är så, så bör du ta kontakt med socialtjänsten och ev också sätta igång en vårdnadstvist. Det är ju ditt ansvar att se till så att ditt barn har det bra 100% av tiden.

Om det däremot är så att du ifrågasätter honom främst på grund av din dotters starka reaktioner på sistone (eller på grund av oförätter han gjort sig skyldig till mot dig) så tror jag att du har gjort ditt barn en otjänst genom att låta hennes känslor få allt för stort inflytande i ert liv. När man är 10 år så ska man inte få bestämma över på vilket sätt föräldrarna fördelar boendet. Man mår inte bra av att ha den makten. Och om hon känner att hon har fått ett så stort ansvar på sina axlar, är det inte alls osannolikt att det är det som ligger bakom den accelererande spiralen av negativa känslor.

Gör din egen bedömning, och låt ditt handlande styras av den. När du gjort det ska du tydligt förklara för din dotter vad som gäller hädanefter, och vara extra tydlig med att du litar på att hon har det bra hos pappa och att planeringen är gjord med hennes bästa för ögonen.

Kanske behöver du någon att bolla frågan med innan du känner dig helt trygg med ditt beslut – dra dig inte för att söka ett sådant stöd i så fall.

Vänlig hälsning,