7-åring och skolan
Vi har en 7-årig pojke som precis har börjat skolan. Det har varit jätte spännande och förväntningarna har varit stora. Våran pojke är social, omtyckt och pratsam samt har ett stort kontaktnät.
Efter ca 1 vecka i skolan började läraren att ringa till våra arbeten ( vi trodde att det hänt något allvarligt) samt även när vi skulle hämta honom, att han hade problem med att att sitta still, pratar med kompisar samt att han busade en del under lektionstid( ej allvarligt bus) och inte heller räcker upp handen.
Vi tycker att toleransnivån är extremt låg efter så kort tid i skolan. Vi har ju så klart pratat med vår son om detta och han förstår det hela, men glömmer lätt av sig (som barn gör i all iver).
Nu har det blivit så att han inte vill prata om skolan när vi frågar för att han är så rädd över allt negativt han utsatts för under 3 v i skolan. Hur kan vi ta upp detta med läraren och hur ska vi hjälpa vår pojke att vilja prata om skolan?
Vi har även hört att läraren ringt till andra föräldrar och framfört liknande saker och att detta är hennes (lärarens) arbetssätt.
Jenny Klefbom svarar
Det verkar som att er sons lärare i sin iver att informera och ha mycket kontakt med föräldrarna mer har lyckats sprida oro och förvirrelse omkring sig, åtminstone när det gäller er. För det är förmodligen också så att hennes ”arbetssätt” passar vissa föräldrar utmärkt, medan det bara blir störande och kanske rentav lite kränkande för er.
Visst har skolor och även enskilda lärare rätt att i viss mån tillämpa sin egen pedagogik och sina egna regler. Men samtidigt finns det ju en skollag som beskriver vem som ansvarar för vad. Och hur man än läser denna skollag kan man nog inte få det till att det är huvudsakligen föräldrars sak att se till att deras barn sitter tysta och räcker upp handen redan från och med sin första vecka i skolan.
Jag föreslår att ni föräldrar ber om ett möte med läraren, som er son inte ska vara med på. Tala om för henne hur ni har upplevt kontakten, och berätta också hur ni skulle vilja ha det i framtiden. Var också öppna för att lyssna till argumenten bakom hennes beteende. Var tydliga med att ni självklart välkomnar även negativa upplysningar om er son, förutsatt att ni som föräldrar kan eller bör göra något för att förändra situationen till det bättre. Men att det också finns sådant som ni anser är skolans ansvarsområden.
Om er lärare, mot all förmodan, framhärdar i sitt ”arbetssätt” är nästa steg att be om ett möte med rektor. Kanske att ni då kan gå ihop med de andra föräldrar som har upplevt samma sak som ni.
En annan fråga gäller er sons obenägenhet att prata om skolan. Ni kopplar ihop det med lärarens beteende. Jag är inte alls säker på att det finns ett samband mellan dessa två saker Tvärtom är det jättevanligt att barn är så uppfyllda av allt nytt, och så upptagna av alla nya relationer, rutiner och människor att de helt enkelt inte orkar prata om det hemma under den första tiden i skolan.
Fråga er sons klasskamraters föräldrar. Jag tror att ni kommer att upptäcka att många har samma erfarenhet som ni. Och om det är något barn som trots allt har berättat hemma, så kan ni ju få lite information den vägen!
Skulle det visa sig att det faktiskt är så att er pojke känner sig kritiserad, kan ni hjälpa honom genom att inte ta upp lärarens negativa rapporter med honom. Låt dem bli ett problem er vuxna emellan, tills ni har pratat ut om saken och hittat nya samarbetsformer.
Vänliga hälsningar
