7/20/2015

Dålig anknytning till mitt barn

Jag tror att mitt äldsta barn är otryggt. Hon gör så som hon förväntas snarare än det hon känner. Hon är väldigt självständig och har alltid varit, men nu tycker jag ibland att det gått långt. När jag lämnar på dagis ser jag hur hon biter ihop och skärmar av. Hon går iväg själv och pysslar och vill inte riktigt höra när jag säger hejdå, ej heller ge en hejdå kram, trots att jag ser att hon är ledsen och inte vill att jag ska åka.

Hon är inte mammig och har inte lätt till tårar, ibland kan hon tom ursäkta sig när hon blir ledsen. Jag har aldrig blivit arg när hon blivit ledsen. Jag känner en distans mellan oss som jag vill få bort.

Om jag rannsakar mig har jag inte varit en särskilt lyhörd mamma. Jag har bla använt femminutersmetoden när hon var ca halvåret, som jag i efterhand tycker är helt vansinne.

Mitt yngsta barn är sex månader och med henne har det som gått upp ett ljus för mig vad ett barn behöver. Närhet och lyhördhet. Detta insåg jag inte alls på samma sätt med mitt första barn, där min tanke på något sätt var att göra henne självständig, ucsh vad hemskt!

Jag själv har alltid tampats med dålig självbild, och vill verkligen inte överföra detta till mina barn. Finns det något som jag kan göra i fortsättningen för att på något sätt få henne att bli mer trygg?


Ingrid Gråberg svarar:

Anknytningen, det vill säga de känslomässiga banden och tilliten, mellan barn och vårdnadshavare är viktig, men hur anknytningen utvecklas beror inte bara på hur den vuxne agerar, utan även på det lilla barnets medfödda förmåga till samspel. Dessutom kan barnet knyta an till fler personer, så om en förälder har svårt att läsa av och svara adekvat på de signaler som barnet ger kan en annan närstående kompensera för dessa brister. Och även om vi bär med oss våra tidigaste relationer genom hela livet är det aldrig för sent att göra nya erfarenheter och därmed också möjligt att förändra och utveckla våra förmågor att knyta an till andra människor.

Om det skulle vara så att anknytningen mellan dig och din äldsta dotter inte är den allra bästa finns det med andra ord gott om tid för dig att reparera eventuella misstag.

Som jag uppfattar det så anklagar du dig själv för att inte ha varit tillräckligt lyhörd och inte erbjudit tillräckligt med närhet under din förstföddas start i livet. Det enda konkreta exempel som du tar upp för att illustrera detta är att du under en period använt dig av femminutersmetoden för att få barnet att somna. Oavsett vad man tycker och tror om den metoden så har ert samspel bestått av så mycket mer.

Inga föräldrar agerar perfekt i alla lägen och, som tur är, så tål de allra flesta barn ett ganska stort mått av missförstånd och missriktad välvilja. För det vill jag verkligen betona, att i princip alla föräldrar vill sina barn väl och försöker också så gott de kan att göra det som de tror är bäst. Din avsikt var att hjälpa din dotter att utvecklas till en självständig individ och det låter som ett väldigt lovvärt mål. För jag utgår ifrån att du med detta menar att hon ska känna sig trygg i sig själv och kunna fatta självständiga beslut, vara klar över vad hon vill och vad hon tycker, och kunna stå upp för det.

Du skriver att dottern alltid har varit väldigt självständig och att du nu tycker att det gått för långt på den punkten. Samtidigt misstänker du att hon känner sig otrygg och gör det hon tror att omgivningen förväntar sig av henne, istället för det hon känner, vilket närmast är motsatsen till ett självständigt beteende. Frågan är om det finns två ytterligheter som hon pendlar mellan eller om det bara handlar om hur du tolkar hennes beteenden. Har du börjat se ditt barn med nya ögon och utgår ifrån att det hon gör är en följd av brist på närhet? Eller blir hon osäker på grund av att du har ändrat ditt beteende?

Min rekommendation är att du pratar med förskolepersonalen och med personer i ditt sociala nätverk (dotterns andra förälder, släktingar och vänner). Hur upplevs din dotter i deras ögon? Ser de en frimodig och självständig tjej? Eller en osäker och otrygg? Om fler än du är oroliga eller fundersamma över dotterns beteende och mående, eller över din relation till henne, kan du vända dig till BVC och be om hjälp. Finns oron bara hos dig hoppas jag att omgivningens betraktelser lugnar dig och får dig att lita på din egen magkänsla och inse att du är en tillräckligt lyhörd och tillräckligt bra förälder.

Blir du inte lugnad, trots att du är ensam om din oro, kan du ändå vända dig till BVC och efterfråga föräldrastöd. På BVC kan man om inte annat hänvisa dig vidare. Kanhända är det din egen självbild som spökar och gör dig onödigt självkritisk, och då kanske det är något som du behöver jobba med för att bli lugn och avslappnad. Att du är lugn och trygg i dig själv är nämligen en bra grund om du vill få barnen att känna sig trygga. En annan sak som skapar trygghet för barn är förutsägbarhet, till exempel i form av stabila vårdnadshavare som går att lita på. Att man vågar söka tröst hos dem och anförtro sig till dem, och att man kan lita på att de tar ansvar, vilket inbegriper att de sätter gränser och fattar viktiga beslut.

När det gäller ditt äldre barn vill du inte bara att hon ska bli tryggare, utan du vill få bort den distans som du upplever mellan er. Det är omöjligt för mig att avgöra om det ens är så att dottern håller en distans till just dig och i så fall vad det beror på. En tänkbar förklaring kan förstås vara att hon inte fått så mycket respons på sina kontaktförsök tidigare och därför utvecklat ett undvikande anknytningsmönster. En annan tänkbar förklaring är att hennes behov av närhet varit mindre än normalt redan från start. Ett tredje alternativ är att du har ändrat ditt beteende och försöker kompensera för dina tidigare upplevda brister, vilket gör dig oförutsägbar och flickan osäker.

Fortsätt försöka minska det avstånd som du upplever, men var uppmärksam på vad som är ditt eget behov och vad som är barnets. Visa intresse för henne och det hon gör och bjud in till närhet, men respektera ett uteblivet gensvar. Och, som sagt var, prata med andra för att få perspektiv på din relation till dottern.

Här kan du läsa mer om:

Barns anknytning

Anknytning i förskolan

Självkänsla

Vänlig hälsning,