8/17/2015

Varje dag tänker jag på att ta livet av mig

Jag är en 16 år gammal tjej som inte mår bra. I nian började få magon (typ som kramper) varje dag och någon sorts ångest attack. Det kunde vara att min mamma frågade hur min dag varit och jag började må dåligt, jag svarade "bra" och sen gick jag ner till mig och kunde sitta i timmar och bara gråta och börja riva mig själv, antingen med naglarna eller med något vass kant på typ en tub.

Jag mådde så hela nian och berättade inget för mamma. Jag fattade inte vad felet var då det gick bra i skolan, jag blev inte mobbad och jag hade vänner.

Jag har gått klart första terminen av 1 året i gymnasiet och mår ännu dåligare. Allt är bara för mycket. Jag kan sitta och gråta varje natt och riva mig själv. Jag har aldrig vågat använda ett blad. Jag har ett rakblad som ligger bredvid min säng och nästan varje dag lägger jag den mot armen men vågar aldrig dra, då blir jag ännu ledsnare och börjar med rivningen igen. Varje dag tänker jag på att ta livet av mig men då kommer skuldkänslorna för hur min mamma och mina morföräldrar skulle känna sig.

Jag vet inte vad jag ska göra. Mamma vet inget och jag vågar inte berätta för det känns som om hon ska säga att det bara är trams och att det bara är hormoner eller något.

Är det något fel på mig eller är det normalt att känna så här? Vad ska jag göra?

Hjälp mig.


Ingrid Gråberg svarar:

Fortfarande är det nog så att de flesta förknippar psykiskt dåligt mående med olika typer av elände. Att man har en föreställning om att ångest och depressioner är en direkt följd av att man växt upp med känslokalla föräldrar eller i en familj där det förekommit missbruk, våld, övergrepp eller försummelser av något slag. Eller att man utanför hemmets väggar blivit utsatt för mobbning, sexuella övergrepp, hot, psykisk eller fysisk misshandel. Eller att man själv eller en nära vän/anhörig har drabbats av en livshotande sjukdom. Eller att man blivit sviken av sin bästa vän eller käresta.

Om något av ovanstående exempel har inträffat brukar det vara lätt för omgivningen att förstå att man mår dåligt och chanserna är goda att man får bevis på andras medkänsla. När man, som du, mår dåligt utan att det finns någon tydlig koppling till en jobbig upplevelse så kan man tyvärr inte vara lika säker på att mötas av förståelse och sympati. Men något som är väldigt positivt är att kunskapen om psykiska lidanden har ökat markant det senaste årtiondet. Tack vare reportage i tidningar och tv, och tack vare rapporteringar i sociala medier, så har allmänheten blivit varse att till exempel olika ångesttillstånd och depressioner är vanligt förekommande och att vem som helst kan drabbas. Allt från anonyma tonåringar till kända och beundrade personer har delat med sig av sina tankar och känslor. Fler och fler förstår nog därför att det inte behöver finnas en direkt koppling mellan yttre faktorer och hur man mår på insidan. Inte heller behöver det synas utanpå att ångesten river inuti en eller att känslor av meningslöshet ackompanjeras av tankar på att skada sig själv eller till och med tankar på att ta sitt liv.

Men trots att det har gått framåt när det gäller kunskapsläget och förståelsen för psykisk ohälsa är det fortfarande inte självklart för alla att berätta om detta. I alla fall inte lika självklart som att berätta att man stukat foten eller har ont i halsen. Många skäms fortfarande och är oroliga för vad andra ska tycka och tänka. Och det kan också finnas en oro för att man inte ska bli tagen på allvar, att man bara ska få höra att man borde ta sig samman och rycka upp sig. Precis så verkar det vara för dig. Du är rädd för att bli mött av oförståelse och få kommentarer med hänvisningar till trams och hormoner. Just hormoner kan faktiskt ha ett finger med i spelet, men det handlar ju inte om trams utan i så fall om en verklig orsak till det dåliga måendet.

Du undrar om det är normalt att känna som du gör och du undrar vad du ska göra. Det är inte ett normaltillstånd att känna som du gör, men det är heller inte ovanligt – framförallt inte under tonåren.

Hamnar man i tillfälliga svackor kan man ofta lugnt vänta tills det går över, men när man mått dåligt så länge som du har gjort, och så gott som dagligen har självmordstankar, ska man se till att få hjälp. Jag vet inte om du har goda skäl att misstro din mammas förmåga att ta det du säger på allvar, men jag tänker att det värsta som kan hända är just det, att hon inte kan förstå hur du har det.

Om du ändå inte törs prova att berätta för din mamma så kan du vända dig till skolkuratorn eller Ungdomsmottagningen. Du kan också själv ringa till BUP eller till en Unga Vuxna- mottagning om det finns en sådan där du bor.

Vänta inte med att be om hjälp. Det finns ingen anledning för dig att fortsätta lida i det tysta. Och tänk inte att du inte förtjänar hjälp på grund av att du inte har någon yttre förklaring till ditt mående. Naturligtvis är det skönt att slippa vara mobbad eller drabbad av andra eländen, men jobbiga känslor och tankar kan vara ännu svårare att hantera när man inte ser någon förklaring till dem. Och hjälp finns att få.

Vänlig hälsning,