10/4/2010

Vår dotter har vård- och doktorrädsla

Om vår dotter t.ex. har skadat sig och det kräver lite tvättning och ett plåster, så är det helt omöjligt. Vi får inte hjälpa henne och hon vägrar plåster och att röra vid såret är det inte på tal om. Ibland får vi lov att göra det i tvång då det blöder såpass att hon måste få ett plåster eller ngt som gör att hon inte blodar ner allt.

Samma sak med doktorer. Vi var där i veckan för hon fick falsk krupp och doktorn ( som var mkt snäll) behövde lyssna på hennes lungor men han fick inte och hon skrek, grät och sparkade så att han inte kunde komma åt. Ville inte hålla fast henne för att inte förvärra det.

När vi pratar med sjukvårdsrådgivningen måste vi gå till ett rum så hon inte hör. När vi sedan diskuterar sinsemellan måste vi prata ant. på engelska eller prata om det som att det inte rörde henne.

Denna rädsla har kommit det senaste året. När hon var ett och ett halvt år så var vi på akuten för hon slutade andas och hon fick ett ganska bryskt möte med en kvinnlig läkare som inte upplevdes så trevligt.

Sedan dess så får vi inte använda ngn termometer på henne. VI får ta tempen när hon sover om det behövs.

Hur ska vi som föräldrar göra för att hjälpa henne. Vi försöker att inte göra ngn stor sak av det. Och vi tvättar inte sår eller sätter på plåster om det inte är nödvändigt eller tar tempen eller ger alvedon om det inte är ett måste för hennes tillstånd att kunna bli bättre.

Är det en fas eller har något hänt? Vad ska vi göra??


Jenny Klefbom svarar:

Det som låter lite speciellt med er dotter är att hon vid så unga år har förstått hur många olika saker som hör ihop med sjukvård, och utvecklat denna starka motvilja mot dem alla.

Det vanliga är annars att barn som varit med om en hemsk episod känner motvilja mot just det de varit med om; sprutor, att åka till sjukhuset, att klä av sig nakna, eller vad det nu kan vara. Men er dotters rädsla har kommit att gälla allt möjligt som har med vård, omsorg och kroppen att göra.

På fackspråk kallas det för att hennes rädsla har generaliserats, och så blir det ofta när rädslan har spökat runt ett bra tag och fått ordentligt fäste. Och visst är det möjligt att den har sitt ursprung i det obehagliga sjukhusbesöket när hon var 1,5 år gammal. Kanske var det inte bara den bryska läkaren som satte sina spår, utan även det faktum att hon träffade läkaren i samband med att hon slutade andas. Kanske upplevde hon vid det tillfället stark dödsångest, som hon för alltid kom att förknippa med sjukhussituationen.

Man kan fundera över rädslors ursprung, och ibland är det fruktbart eftersom man då förstår mer om rädslans beskaffenhet. Ännu viktigare är dock att försöka komma tillrätta med den här rädslan. Den är ju inte längre rationell då hon ju motsätter sig sådant som faktiskt skulle kunna lindra hennes plågor.

Jag tänker också att det är ganska viktigt att ta itu med det här problemet så länge hon inte är speciellt sjuk. För vad händer om hon blir allvarligt sjuk? Då hamnar ni i en rävsax där ni kanske faktiskt tvingas hålla fast och forcera, med följden att hon får nya, ännu värre, erfarenheter att utveckla rädslor kring.

Sättet att komma till rätta med det här är att sakta och försiktigt, och under mycket lugna och trygga omständigheter, låta er dotter bekanta sig med de olika aspekterna av sjukvård.

Först och främst kan det ske genom lek. Dockan kan ramla och slå sig, och behöva omplåstring. Förhoppningsvis är det lättare för er dotter att ikläda sig rollen som vårdare, eftersom hon då upplever att det är hon som styr och har kontroll.

Det finns också många bra böcker, t ex Emma-böckerna, som man kan läsa tillsammans för att närma sig ämnet.

Sen kan man fortsätta med att närma sig sjukvården på ett mer konkret sätt. Kanske känner ni en läkare som ni kan fika med. Kanske kan hon leka med ett leksaksstetoskop. Och så kan ni successivt öka ”svårighetsgraden”.

Att på det här sättet utsätta er dotter för det hon är rädd för kräver förstås fingertoppskänsla, och en hårfin balans mellan att samarbeta med henne, och pusha på.

Känner ni att det har gått alldeles för långt för att ni ska klara av hennes känsloutspel, föreslår jag att ni tar kontakt med en legitimerad psykolog eller psykoterapeut med kbt-kompetens. Allra helst förstås en med stor vana av att arbeta med barn. Med hjälp från en sådan tror jag att ni har goda chanser att komma till rätta med er dotters rädsla.

Vänlig hälsning,