2015-06-10
Hemska tankar om att skada mitt barn
Jag är 24 år och har en dotter på 2,5 år. Jag har i många år tampats med ångestattacker, svimmningar och fobier för bla magsjuka. Jag har väl undermedvetet vetat om att det varit psykiskt men aldrig sökt eller fått hjälp förrän nu, eftersom jag i fredags kollapsade helt och har legat som ett kollie med ångest och allt möjligt över mig sedan dess. Har fått atarax och ska väl gå vidare med behandling antar jag.
Nu till det värsta.. jag har hemska tankar om det mesta men värst är de jag har som är relaterat till min dotter. Om att jag tappar kontrollen och skadar henne på något vis eller blir helt galen och gör okontrollerade saker som drabbar henne. innerst inne så vet jag ju att det inte kommer att hända men blir ändå livrädd och får sån ångest och dåligt samvete för att jag ens kan tänka så om den jag älskar mest.
Jag vågar inte göra någonting nu speciellt om jag är själv med henne för att jag är rädd för mig själv helt enkelt. Hur ska jag ta dessa tankar och hur blir jag av med dem?
Ingrid Gråberg svarar:
Du skriver att du innerst inne vet att du inte kommer att skada din dotter, men de här tankarna gör dig ändå livrädd och dessutom ger de dig dåligt samvete. Först vill jag säga att du varken är ensam om att ha den här typen av tankar eller ensam om att uppfatta dem som skrämmande och närmast förbjudna.
Hur just dina tankar har uppstått kan jag inte uttala mig om, men att föräldrar har otäcka tankar om sina älskade barn är inte så konstigt som det först kan låta. En kärleksfull och ansvarsfull vårdnadshavare vill att barnet ska leva och må bra. Därför försöker man skydda sitt barn från obehag, sjukdomar och skador i den mån man kan. En del gör det här utan att fundera så mycket över det. Andra oroar sig ibland för att det ska hända tråkiga eller hemska saker. Vissa, som har lätt för att oroa sig, målar ofta upp skräckscenarier av olika slag. Och vad skulle kunna vara värre än att det är man själv som åsamkar barnet obehag eller skada, eller att man till och med bär ansvaret för dess död?
Denna katastroftanke – att jag själv skulle agera på ett sätt så att jag skadar mitt barn – är så långt ifrån vad man själv vill och önskar att det känns fel och hemskt att tanken ens existerar. Men så länge det handlar om ”tänk-om-tankar”, exempelvis tänk om jag tappar kontrollen och skadar mitt barn, så kan man se det som att det handlar om en rädsla för att inte kunna skydda sin älskling.
Du skriver att du länge har tampats med ångestattacker och fobier, och de hemska tankarna är inte bara relaterade till din dotter. Jag misstänker därför att du hör till dem som lätt målar upp katastrofscenarier i ditt huvud. Du beskriver inga tvångsbeteenden, men tankar om att skada sitt eget barn har ofta karaktären av en tvångstanke. Det vill säga tankarna envisas med att dyka upp i tid och otid och de väcker starka obehagskänslor, vilket gör att man försöker bli kvitt tankarna.
Vanligen gör man sitt bästa för att inte få in de här fantasierna i sitt huvud. Problemet är att det inte fungerar särskilt bra att aktivt försöka undvika specifika tankar. Ett standardknep för att testa detta är att försöka låta bli att tänka på en rosa elefant under ett par minuter. Prova gärna genom att ställa en timer på 2 minuter och ansträng dig sen för att inte tänka på det udda djuret (kanske kan du klä på elefanten ett par prickiga badbyxor också för att göra det ännu svårare).
Rosa-elefant-testet är en uppgift som är dömd att misslyckas och därmed blir den ett tydligt bevis på att det här med att anstränga sig för att undvika jobbiga tankar inte är en särskilt framgångsrik strategi. Det kanske inte ens är rimligt att ha som mål att bli av med tankarna, utan bättre att bli vän med dem och i slutändan kunna tänka de hemska tankarna utan att få ångest.
När du skrev ditt brev hade du nyligen fått medicin mot din ångest. Förhoppningsvis har du nu även fått påbörja någon form av psykoterapi där du kommer ha möjlighet att undersöka och ifrågasätta dina tankar på ett strukturerat och tryggt sätt tillsammans med en psykolog eller psykoterapeut.
Fobier och andra ångesttillstånd behandlas ofta framgångsrikt med kognitiv beteendeterapi, KBT, men även andra behandlingsformer kan ha god effekt. Se därför till att du får tillgång till psykoterapi – om du nu inte redan har fått det.
Här kan du läsa mer om:
Vänlig hälsning,
