9/30/2010

Vår vän har självmordstankar!

Vi har en vän som inte verkar må bra. Hon isolerar sig, och varje gång vi frågar om hon vill umgås, kommer hon på med undanflykter och går hem istället. Hon är ensam väldigt mycket.

En gång öppnade jag en bok som låg framme hemma hos henne. Jag bläddrade lite i den och märkte att det var hennes dagbok. Det stod att hon funderade på att ta självmord men att hon var rädd att hennes familj skulle bli ledsna då.

Jag och mina vänner blev självklart oroliga, och vi vill få henne att må bättre, men vi vet inte hur vi ska göra? Vi är rädda att hon bara skulle ta illa upp om vi pratade med henne om det. Så vad borde vi göra, och hur kan vi hjälpa henne på bästa sätt.


Jenny Klefbom svarar:

Du skriver ingenting om hur gammal du eller din vän är. Mitt intryck är att ni är någonstans i tonåren, och att ni alltså fortfarande bor hemma hos era föräldrar. Kanske undrar du varför jag spekulerar om er ålder, men det är en väldigt viktig faktor eftersom det påverkar vad jag ger dig för råd.

Om ni alltså fortfarande är under 18 år, så blir mitt bestämda råd att du måste berätta för någon vuxen om det du har fått reda på. Jag förstår om det känns jättesvårt att det kommer fram till din vän att du har ”tjuvläst” hennes dagbok. Å andra sidan förstår jag det som att du inte menade att tjuvläsa, utan snarare råkade få se något av misstag. Och jag kan tala om för dig att du inte är den första som har ”råkat” få läsa sådant. Det är vanligt att människor som mår dåligt försöker berätta för andra just genom att låta något de skrivit ligga framme. Det är kanske svårt för dem att ta upp sina känslor rakt upp och ner.

Och även om det inte var hennes avsikt att du skulle få se det du såg, så har du ju gjort det. Och det går inte att göra ogjort. Tänk så här: Hur skulle det kännas för dig om du fick veta att din vän faktiskt tagit sitt liv, när du kanske är den enda som vet om hennes tankar? Det är ett orimligt ansvar som du bär just nu, och det kan faktiskt få förödande konsekvenser om du inte gör någonting.

Jag tycker också att hela ditt brev andas omsorg om din vän. Det enda du vill är ju att hon ska må bra, och att hon kan komma tillbaka till er gemenskap. Om du kan förmedla till din vän att du gör det du gör på grund av omsorg, så hoppas jag att hon – även om hon tar illa upp i stunden – i det långa loppet sätter värde på din vänskap, eftersom den är äkta.

Jag tycker att du ska göra så här: Börja med att berätta för din vän vad du vet och hur du fått reda på det. Berätta också att du är så orolig att du känner att hon måste få hjälp, och att du därför måste berätta för en vuxen. Och gör sen det. Ett annat alternativ kan vara att du erbjuder dig att följa med din vän till BUP och där hjälpa henne att beskriva för personalen vad hon har skrivit i sin dagbok.

Känns det lättare så är det förstås ingenting som hindrar om ni är två som gemensamt pratar med er kompis. Jag önskar dig all lycka, och tycker att du är en riktigt fin vän. En sådan som alla skulle behöva.

Vänlig hälsning,