5/22/2015

Vågar inte prata om självmord

Det här är första gången jag har skrivit om mina självmordstankar. Jag är bara 12 år och jag har börjat få de för ungefär 3 veckor sen, och de har bara blivit värre. De kom bara från ingenstans, jag har aldrig blivit mobbad eller skrattad åt eller så.

Jag har inte berättat det för någon, men jag pratade lite med mina kompisar om vad de tycker om självmord och de svarar med jättetaskiga svar som "De är bara för fega!"', "Problemet var säkert deras fel" osv. Och det gör mig bara sorgligare och ännu räddare för att prata om det.

Jag vill verkligen prata med någon så att de kan hjälpa, och jag har såklart inga riktiga kompisar som skulle ta det allvarligt. Jag har tänkt om att prata med kuratorn men jag är rädd att de skulle säga något till mina föräldrar , och det vill jag verkligen inte.

Vem ska jag gå till? Kan jag lita på kuratorn?


Ingrid Gråberg svarar:

Utifrån dina kompisars svar drar jag slutsatsen att ni har pratat om fullbordade självmord och inte bara om självmordstankar. Att tänka tanken är långt ifrån samma sak som att faktiskt ta steget och genomföra det man tänkt – och tur är väl det, eftersom ganska många av oss någon gång har tänkt tanken att det vore bättre om vi inte fanns. Eller åtminstone funderat över hur släktingar och vänner skulle reagera om man dog. Skulle de bli ledsna och sakna en då?

För en del kanske tanken på döden bara kommer vid något enstaka tillfälle när man känt sig riktigt ledsen, arg eller besviken. Eller när man gjort något som man skäms för och det känns som att man aldrig mer kan visa sig bland folk. För några kan tankarna på döden dyka upp oftare under en period, antingen för att man mår dåligt av någon anledning eller för att man tillfälligt fastnat i funderingar kring döden.

Hade du frågat dina kompisar vad de tänker om självmordstankar så hoppas jag att de hade visat lite mer förståelse. Att de är så dömande när det gäller självmord kanske beror på att de själva har svårt att föreställa sig vad som skulle kunna få en människa att verkligen ta sitt liv. Däremot har de nog betydligt lättare att föreställa sig hur extremt jobbigt det skulle bli för den dödes familj och vänner, och kanhända är det förklaringen till att dina kompisar ser handlingen som feg. Att mista nära och kära är alltid svårt och det är ännu svårare när det sker på grund av ett självmord. På ett sätt krävs det mod att ta sitt liv, men man kan också se det som att man ger upp och lämnar de anhöriga med en livslång sorg och ofta hemska skuldkänslor.

Du har insett att du inte kan diskutera med dina kompisar om det här på ett sätt som är hjälpsamt för dig, och istället funderat på att vända dig till skolkuratorn. Klokt tänkt, tycker jag. Det som bekymrar dig är om du kan lita på kuratorn eller om det finns en risk att hen för vidare det du säger till dina föräldrar.

Så här är det: Du ska kunna känna dig trygg med att kuratorn inte berättar allt du säger, men om kuratorn har anledning att känna sig orolig för dig måste hen antingen ta kontakt med dina föräldrar eller med socialtjänsten (om oron handlar om att du far illa i ditt hem). Men inte ens då får kuratorn avslöja allt du har sagt, utan bara det som är nödvändigt för att du ska kunna få hjälp och skydd.

Sedan är det så att när man bara är 12 år behöver man fortfarande stöd av sina föräldrar, därför får du nog räkna med att kuratorn kommer vilja informera dina föräldrar om att ni har en kontakt, även om hen inte bedömer att det är nödvändigt att berätta vad era samtal handlar om. Det kan också hända att kuratorn tycker att du behöver mer hjälp än vad hen kan erbjuda och i så fall kan kuratorn ordna det.

Du skriver inte varför du inte vill att dina föräldrar ska få veta något. Är du rädd för att de ska bli arga? Vill du inte oroa dem? Eller har ni svårt att prata med varandra? Tänk då på att kuratorn kan hjälpa dig att prata med dina föräldrar så att de förstår och i sin tur kan hjälpa dig.

Jag hoppas att du tar mod till dig och söker upp skolkuratorn. Om du tvekar kan ett första steg vara att ringa och prata med en kurator på BRIS. Telefonnumret dit är 116 111 och dit kan man ringa anonymt, det vill säga utan att uppge sitt namn.

Med vänlig hälsning,