9/10/2015

Ljuger omedvetet

Jag har en fråga som jag tycker är otroligt jobbig att både erkänna och ställa. Jag är en tjej på 21 år och som lever ett vanligt liv, jag jobbar och tränar samt umgås med min familj. Däremot så har jag insett att jag ljuger för mina föräldrar om olika saker. Jag har så otroligt bra föräldrar men ändå så sker detta..

Oftast innan jag ens hinner tänka på vad jag svarat, så inser jag att svaret jag gav om mina föräldrar frågor något är osanning.. Det har oftast med jobbiga saker att göra, så som skolan & dvs resultat på olika prov/tentor med mera.

Jag vill så gärna bryta detta mönster och vara ärlig när det kommer till jobbiga saker, men jag inser i efterhand att jag kanske svarar det som jag tror att de vill höra, och rädslan för att göra dem eller andra människor besvikna.

Jag vill inget annat än att lära mig att vara en ärlig person, även om det gäller jobbiga saker. Jag är rädd att detta är ett beteende som jag inte kan förändra, jag vill inte bli sedd som tjejen som ljuger och som man inte kan lita på..


Jenny Klefbom svarar:

Jag vill börja med att lugna dig: Ditt beteende går definitivt att förändra. Det som krävs för att man ska kunna ändra på sådana här ingrodda och negativa vanor är: 1) att man är motiverad att ändra sig, det vill säga att man verkligen vill det. Och 2) att man har modet att genomföra sin förändring, även om det ”kostar” lite. Jag tycker att du, med din fråga, visar att båda dessa förutsättningar finns hos dig. Det är modigt av dig att skriva så öppet om ett ganska tabubelagt beteende, och du uttrycker en stark önskan om att bli kvitt beteendet.

Innan jag tar upp vad du mer konkret kan göra för att sluta ljuga, så skulle jag vilja stanna upp lite i vad orsakerna bakom ljugandet kan vara. Först och främst är det ofta så att vanor är just saker som man har gjort några gånger, så att det har kommit att bli ett beteendemönster. Kanske minns du själv när du började ljuga? Inte helt ovanligt är det att man ljuger för sina föräldrar när man är tonåring, helt enkelt för att få den ökade frihet som man så gärna vill ha då. Kan det ha varit i tonåren som du grundlade din vana? Men en annan sak som du tar upp är kanske ännu viktigare. Du skriver att dina lögner ofta gäller skolresultat. Du tar också upp att det är väldigt jobbigt för dig att göra andra besvikna.

Det här väcker funderingar hos mig. Är det så att dina föräldrar alltid har lagt väldigt stor vikt vid sådant som har med prestationer att göra? Det är i så fall inte ovanligt. Föräldrar vill ju sina barn väl och i det ingår ofta att de önskar att det går bra för barnen, både på kort sikt – att de får ett bra resultat på provet, och på lång sikt – att de kommer in på utbildningar och får bra jobb. Baksidan av detta är att vissa unga människor övertolkar och lägger för stor vikt vid föräldrarnas uppfattning. Kanske uppfattar de berömmet man får då man har lyckats, och oron man ser i föräldrarnas ögon då man har misslyckats, som tecken på om man är älskad eller ens värd att finnas till. Risken är då stor att man börjar leva sitt liv utifrån vad andra tycker, och utifrån hur man uppfattas av andra. När jag läser ditt brev så är det mycket som antyder att du fungerar så. Exempelvis avslutar du med att skriva ”jag vill inte bli sedd som tjejen som ljuger..”. Även här lägger du alltså störst fokus på hur du ses av andra.

Att vara medveten om vilka tankar som styr ens handlingar är ofta värdefullt. Dels är det ibland själva tankarna som behöver ifrågasättas, och dels gör insikten det lättare att förstå hur man ska gå tillväga för att förändra sina beteenden. I ditt fall finns det kanske anledning att fundera lite över hur du själv ser på prestationer och skolresultat. Man mår inte bra i längden om man helt oreflekterat tar över andras värderingar och lever efter dem. Kanske värderar även du goda studieresultat högt, men faktum kvarstår ändå att du ibland inte verkar prestera i linje med dina mål, och det är ju inte bristande studieresultat du tar upp som ditt stora problem. Min slutsats blir alltså att det är dags att bättre jämka ihop din ambitionsnivå med din prestationsnivå, och sedan stå för detta.

Men nu några ord om hur man gör för att förändra ett beteende. Först behöver du analysera exakt hur det går till när lögnerna kommer över dina läppar. Kanske sker det som en impuls som du inte hinner med att stoppa innan lögnen är ett faktum. I så fall finns det anledning att förbereda sig innan. Du vet ju själv vad som triggar dig att ljuga, och du vet följaktligen när du behöver ha ett färdigt svar på lut. Om du har skrivit en tenta eller fått ett betyg så behöver du i så fall repetera in precis vad du ska säga. Och jag menar förstås att du ska säga sanningen men det kan även kännas skönt att ha en förklaring eller ett motiv på lut. Jag tänker mig något i stil med ”jag blev underkänd på tentan”. Och så en förklaring: ”Jag har ju varit sjuk och inte hunnit plugga”. Eller: ”den här kursen är inte så viktig för mig, jag läste den bara för att jag är intresserad”. Eller: ”det är inget problem, jag planerar att skriva omtentan om en månad”. Eller: ”jag har faktiskt prioriterat kompisliv och annat kul och kommer nog inte ta alla poäng den här terminen”.

Om en lögn ändå slipper ut, så behöver du ta ansvar för det genom att ställa till rätta, det vill säga erkänna att det du sa inte var helt sant och säga hur det egentligen ligger till. Det kan låta jättejobbigt, men faktum är att jag tror att det skulle kunna öppna för samtal som skulle föra dig och dina föräldrar närmare varandra.

Att öppet berätta att du har svårt att erkänna nederlag för dem för att du är så mån om att leva upp till deras förväntningar tror jag kanske skulle få dem att visa dig hur mycket de älskar dig, även om du inte presterar något alls. Det är vad vi psykologer kallar för villkorslös kärlek, och sådan behöver alla barn känna att de får från sina föräldrar.

Vänlig hälsning,