Vår son blev mörkrädd när han bytte rum
Min son som är 10 år har bytt rum för ca:5 veckor sedan. Han ville själv byta till det rummet. Rummet ligger lite längre bort från vårat sovrum. I sitt gamla rum sov han gott hela natten. Nu vaknar han varje natt och kommer in till oss. Vi tyckte att det blev lite trångt och ställde in en tältsäng som han sover i. Men sen fick vi för oss att om han vet att han har en säng i vårat sovrum så kanske han vaknar bara därför. Vi funderar på att när han kommer och säger till oss på natten kanske vi ska gå med in i sonens rum och lägga oss där, så att han vänjer sig vid sitt nya rum. Vad tycker ni? Vilket sätt blir han tryggast på?
Det är en väldigt känslig kille, när han blir jätterädd på natten så tror han att det är något fel på honom. Hur ska vi hantera detta?
Jenny Klefbom svarar:
Du beskriver att ni har en son som är väldigt känslig. Jag undrar vad du, mer exakt, menar med det. Menar du att han lätt oroar sig över saker, att han är lättskrämd, att han lätt tar åt sig och klandrar sig själv – eller något helt annat? Så som du beskriver det så låter det som att han har en tendens att hitta förklaringen till olika omständigheter i fel och brister hos honom själv. Om det är på det sättet kan man se det som ett uttryck för dålig självkänsla – att han ser sig själv som väldigt ömtålig, kanske rent av sämre än andra.
Men man kan också vända på steken och se det ur precis motsatt synvinkel; att han tar sina reaktioner på så stort allvar att han ibland förstorar upp deras betydelse och har svårt att se det vardagliga hos sig själv. Vilket för med sig att han har svårt att se att det ibland finns yttre, helt naturliga, omständigheter bakom olika reaktioner. Hur det än är med den saken, så behöver han hjälp från er vuxna med att få en mer realistisk bild av det som händer.
Jag tror att ni är på helt rätt spår när ni funderar kring om det helt enkelt blivit en – ur hans synvinkel – lite mysig vana att gå in till er på nätterna. Och att själva problemet faktiskt ökar just för att möjligheten finns, och till och med uppmuntras av era ansträngningar att göra det bekvämt för alla inblandade.
Ni kan alltså välja om ni vill gå med er son i hans oro genom att fortsätta att underlätta hans ”flyktbeteende”. Eller om ni i stället vill signalera att ni i alla fall inte är oroliga, eftersom det inte är farligt att sova själv i det egna rummet.
Samtidigt kan det bli svårt om ni plötsligt sätter hårt mot hårt. Att därför försiktigt men bestämt återföra honom till sitt rum genom att följa med dit, och kanske inledningsvis stanna kvar ett tag, för att sedan successivt minska ned på detta tror jag är en mycket god idé. Jag tror nämligen att det just handlar om att bryta en ovana.
Skulle det sen visa sig att ni stöter på patrull, att er son får mycket starka ångestreaktioner eller att det uppstår en massa bråk och konflikter kring sovandet, så rekommenderar jag er att söka hjälp hos en barnpsykolog med kbt-inriktning. Denne kan hjälpa er och er son med att hitta en lagom nivå för utmaningarna, så att alla kan känna sig nöjda och trygga med situationen. Er pojke är ju i en ålder när det kan vara viktigt för honom att känna att han klarar av saker, och går mot ökad självständighet och oberoende.
Vänlig hälsning,
