Vår dotter har brutit kontakten med oss

Jenny Klefbom svarar:

Du befinner dig i en fruktansvärt svår situation, och jag kan leva mig in i hur maktlös och utlämnad du känner dig. Rent juridiskt så finns det ingenting du kan göra; lagen säger inte att mor- och farföräldrar har rätt till kontakt med sina barnbarn, och inte heller kan föräldrar till vuxna barn ställa krav på umgänge. Umgänget bygger ju på en ömsesidig vilja.

Det jag i första hand skulle råda dig till har du också redan gjort; nämligen skrivit brev och försökt be om ursäkt och ställa till rätta, och detta har inte hjälpt. Vad jag förstår så har den kontakt som ändå ägt rum, via telefonsamtal, varit mycket kortfattad och i princip bara bestått i att din dotter har avvisat dig.

Vad jag därför kan föreslå är att du själv går på djupet och försöker förstå mekanismerna bakom det som har hänt. Det blir lättare att ställa till rätta om man vet vad felet består i. Ett sätt att göra detta är att själv gå i psykoterapi. Alla vi människor ser det som händer oss främst utifrån vår egen synvinkel. I samtal med en annan, professionell, människa ökar chanserna att du också kan se saken ur din dotters synvinkel. Dessutom ger du dig själv chansen att orka härda ut och värdesätta ditt liv trots din stora sorg. Och att må bra och vara känslomässigt stabil utgör en mycket bättre grund för att eventuellt kunna reparera er relation och återuppta kontakten. Det är inte något vidare utgångsläge när den ena parten ”totalt har gått under”.

Mitt råd är alltså att du i detta läge satsar på att stärka dig själv. Men jag vill också ge dig några reflektioner över det du skriver, som kanske kan vara ledtrådar till hur ni har hamnat i denna relationsmässiga återvändsgränd.

Först och främst så förstår jag det som att du verkligen inte förstår vad du har gjort för att förtjäna detta, utöver det där enda bråket för 7 år sedan. Även jag tycker att det låter helt orimligt att bryta kontakten med sin förälder efter ett enda bråk. Men jag kan också se att det nog skulle kännas kränkande att bli kontaktad av sin mamma som vill ”be om ursäkt om hon har gjort något fel”. En ursäkt för något som man inte vet om man gjort är ju faktiskt inte så mycket värd och ursäkten blir bara som någon slags genväg förbi de verkliga problemen. Den kan kanske till och med upplevas som lite hånfull; som att mamman förnekar att hon har betett sig illa, och ber om ursäkt främst för att inte själv bli lidande. Självklart förstår jag att det inte är så du menar, men som sagt – saker kan upplevas väldigt olika sett ur olika synvinklar. Jag tror alltså att du har väldigt mycket att vinna på att försöka klura ut någonting som din dotter kan ha upplevt som negativt i er kontakt redan innan bråket. Det skulle visa henne att du verkligen har ansträngt dig, och att du verkligen bryr dig.

En annan sak som jag reagerar över i ditt brev är att du beskriver att ni hade kontakt flera gånger per dag innan brytningen. Jag vet ju inte hur gammal din dotter är, men förutsätter att hon var vuxen redan då. Att prata med sin mamma flera gånger per dag när man är vuxen och har egen familj är väldigt mycket, och jag skulle, om jag var du, fundera över varför just ni hade behov av en så tät kontakt. Har din dotter t ex varit väldigt osjälvständig? Har du haft så stora behov av hennes närhet att hon kan ha upplevt det som svårt att säga ifrån på ett mer lagomt vis? Har någon av er varit sjuk, och därmed beroende av den andra? Vad jag funderar över är om det kanske i grund och botten var sunt av din dotter att ta ett kliv bort ifrån sin nära relation till dig, men att klivet blev lite för stort på grund av att ni även tidigare har haft svårt att hålla relationen på en rimlig nivå. Detta är några saker du kan fundera över, och om du känner igen dig i något så kan du även ta med dig dessa tankar i samtalet med den psykolog eller psykoterapeut som jag rekommenderar att du tar kontakt med.

Vänlig hälsning,