Jag kan inte öppna upp
Jag är 17 år och har svårt för att prata om mina känslor. Jag kan säga när jag är glad och när jag är arg. Jag "älskar" när folk vill berätta för mej om deras känslor och problem för jag känner mej viktig. Men när jag ska prata om hur jag egentligen mår, när jag är ledsen, när jag var deprimerad (ganska säker på att jag var det) så kan jag bara inte.
Frågar någon som genuint vill veta hur jag mår, börjar jag skaka och hjärtat går i fullvarv, jag får inte ut ett ord. Jag vill kunna säga hur jag egentligen mår, men det går inte, så fort jag håller på att säga något om det får jag känslan av att mina känslor inte är viktiga eller att personen som frågar inte bryr sig.
Jag började prata om mitt dåliga självförtroende med mina vänner men fick ångest så fort jag öppnade munnen. Varför ska det vara så svårt? Jag är kluven, för min största rädsla är att tala ut, men också att bli galen när jag håller inne allt.
Jenny Klefbom svarar:
Att kunna prata, inte bara om hur man känner utan också om vad man tycker, hur man upplever saker och ting, vad man har varit med om och så vidare är en väldigt viktig del av umgänget med andra. Kanske allra främst för att det är genom att visa oss själva som vi samtidigt får chansen att komma andra nära. Att du mår så bra av att höra andra berätta om sig själva har alltså troligtvis inte bara att göra med att det får dig att känna dig viktig (men det kan vara en del av förklaringen) utan också att det får dig att komma i kontakt med dina vänner. Du lär känna dem. Men på sikt blir förstås relationerna lite ojämlika för de lär ju inte känna dig på samma sätt.
Du verkar ha en grundtanke att allt som har med dig att göra är så lite värt att det inte kan vara av intresse för någon annan. Eftersom nästan alla människor känner som du – och värdesätter förtroenden – så är jag helt säker på att du har fel i den frågan. Men en annan sida av saken är att du, genom att förminska dig själv på det här sättet, samtidigt också missunnar dina närmaste vänner att få dina förtroenden. Jag tror inte att det kommer att lösa alla dina problem, men jag tror att en början på att lösa upp den här knuten kan vara att du börjar tänka på det sätt som jag föreslår: Att du faktiskt ger dina vänner en gåva genom att öppna dig.
Ibland är en vana så djupt rotad att det inte räcker med att bara ”bestämma sig” för att bryta den. Men så verkar det inte vara för dig. Din vilja till förändring är faktiskt så stor att du har försökt att börja öppna dig, men din ångest fick dig att dra dig tillbaka igen. Att ha ångest är väldigt obehagligt. Men det är inte farligt. Så kanske kan det trösta dig att veta att om du fortsätter att prata, fast det känns jobbigt, så kommer din ångest att minska efter ett ganska kort tag. Det gäller alltså bara att härda ut och inte ge upp när man får impulsen. I ett sådant läge är det förstås ännu bättre om man har ett så pass stort förtroende för sina vänner att man också vågar säga att man tycker att det är svårt och jobbigt, men att man ändå vill berätta. Lättare brukar det också vara att bara prata med en kompis åt gången om känsliga saker.
Kanske har din tystnad varat så länge att det är oöverstigligt svårt för dig att öppna dig. I så fall brukar det kännas lite lättare, och man får också mer hjälp med frågor och annat som kan underlätta ett samtal, om man börjar med att öppna sig för en person som har som jobb att lyssna och prata med andra om känsliga saker. Jag tänker på exempelvis skolkuratorn, eller en kurator på en ungdomsmottagning. Faktum är att kuratorn också kan hjälpa till med ”kompissamtal”, om det är något viktigt man vill ta upp med sin kompis men inte förmår på egen hand.
Jag tror inte att du kommer att bli galen om du inte öppnar dig. Men jag tror att du kommer må så mycket bättre, och få så mycket bättre relationer till andra, om du vågar ta det här stora steget i ditt liv.
Vänlig hälsning,
