2016-07-08
Har Asperger och känner mig ensam
Jag är en femtonåring som inte kan inte prata med någon längre. Ingen förstår mig.
Jag är diagnostiserad med Asperger Syndrom och ADD och lider av depression.
Innan min syrra skaffade sin nya pojkvän (den förra var inte så bra så hon ville ändå vara med mig mer än honom) så kunde vi prata om allt möjligt. Nu går det inte längre. Vill hon för en gångs skull umgås så ställer jag in alla andra planer för att vara med henne. Medan jag kanske ställer in allt så dissar hon mig och sticker iväg för att festa med sina kompisar eller vara med sin pojkvän.
Jag har dåligt med vänner som ingen verkar kunna förstå, och mina föräldrar har varken tid eller förståelse (de har väldigt svårt för att prata om utveckling, sex, ect ect).
Jag pratar med en på Bup men det hjälper inte när jag bara är där i en timme. Jag vill kunna prata med min syster för jag älskar henne, men hon blir bara sur på mig HELA tiden och då är det bättre att låta bli om man inte vill ha bråk. Hur ska jag få min syrra att tycka om mig igen?
Jenny Klefbom svarar:
Du vill så gärna ha tillbaka relationen till din syster. Dels beror det förstås på att du älskar och saknar henne. Men det verkar också bero lite på att du har ont om vänner, och att din syster har kommit att fylla en väldigt viktig funktion för dig. Hon verkar fungera som din närmaste kompis, men också som ersättning för kontakten med dina föräldrar som du beskriver inte fungerar så bra.
Ska jag gissa lite, så kan jag tänka mig att det blir ett stort ansvar för din syster, att vara både syster, bästa vän och lite av en förälder för dig. Särskilt när du inte har många andra att vara med. Jag vet inte hur gammal din syster är, men jag tror inte att det självklart är så att hon bara vill vara med sina kompisar och sin kille och därför struntar i dig. Jag tänker att det också kan vara så att hon ibland undviker dig just för att det blir ett så tungt ansvar för henne. Du beskriver också att du är deprimerad, och även detta skulle kunna bidra till tyngdkänslan hos henne.
Kanske bidrar dessa olika omständigheter till att ni inte umgås på samma sätt längre, men andra faktorer kan också spela in, såsom att din syster har blivit äldre och fått andra behov. Om mina gissningar stämmer så behöver förändringen alltså inte handla om att din syster inte bryr sig eller tycker om dig.
Du tar också upp att BUP-kontakten inte räcker för dig, och det förstår jag att den inte gör om du tänker på den som en ersättning för social samvaro. Det är inte riktigt så en BUP-kontakt är tänkt. I en psykoterapi ska man i stället ägna sig åt att arbeta med tankar och känslor och hitta nya och bättre sätt att tackla livet och världen – för att bli bättre på att hitta kompisar och få mindre konfliktfyllda relationer så att man på sikt kan må bättre.
Men kanske är det för dig, som har så pass många svårigheter, inte tillräckligt att bara prata om hur du ska göra för att ändra ditt liv. Du är trots allt inte vuxen och kan inte förväntas ta hela ansvaret för ditt liv och mående. Jag tror att det skulle vara bra för dig att komma ut lite mer, och träffa lite nya människor. Ett sätt att göra det är att du engagerar dig i aktiviteter där andra ungdomar med Aspergers syndrom deltar. Du kan be din BUP-psykolog om tips på vart du kan vända dig, för på olika orter är det lite olika ordnat med den saken.
En annan möjlighet är att be dina föräldrar (eller BUP-psykologen eller skolkuratorn) om hjälp med att ansöka om en kontaktperson eller kontaktfamilj. En sådan får man via kommunen. Det brukar i din ålder vara väldigt värdefullt att få helt nya kontakter utanför sin egen familj. Och dessa kontakter kan också leda vidare, till mer varaktiga vänskapsrelationer, på sikt.
Vänlig hälsning,
