Vår dotter inbillar sig att hon är ful
Vår 14-åriga dotter har fått för sej att hon är ful,vilket inte stämmer med verkligheten på något sätt. Hon har inte blivit mobbad, men upplever att hon är osynlig för en del klasskamrater. Vet inte om det har något samband.
Det här med utseendet upptar snart hela hennes tankevärld och hon säger att det förstör känslan av att se fram emot saker och tycka att livet är kul. Hon har på grund av detta svårt att vara sig själv. Vad bör vi göra?
Jenny Klefbom svarar:
Du tar upp flera saker om din dotter som kanske, eller kanske inte, hänger ihop. Jag tänker därför dela upp mitt svar i flera delar där jag tar upp känslan av att vara osynlig, upptagenheten av utseendet och känslan att livet inte är kul.
Om vi börjar med det här med utseendefixeringen, så är det så att tjejer i mellan-högstadieåldern ofta ägnar betydligt mer tid åt sitt utseende än vad deras mammor gjorde i samma ålder.
Smink har blivit mer lättillgängligt i och med att det säljs på många fler platser och är mycket billigare. Det är inte ovanligt att barn börjar sminka sig så smått redan i lågstadiet. Så var det inte förr då man var tvungen att gå till ett parfymeri för att köpa make up, då det var jättedyrt och man köpte en ögonskugga åt gången i stället för en hel palett.
Även tips, inspiration och ren och skär reklam är också mer närvarande i unga tjejers liv genom bloggar, youtube-filmer och reklam på nätet och andra ställen där barn rör sig. Inte så konstigt alltså att barnen har tagit till sig av budskapet, som ju entydigt signalerar att det är mycket viktigt för en tjej är att vara söt eller vacker.
Nu upplever din dotter också att hon är osynlig för vissa av sina klasskamrater. Det ter sig logiskt att koppla ihop de här båda sakerna, men sambandet är inte självklart. Är det så att hon har utvecklat sitt stora fokus på yttre attribut i förhoppningen att någon gång äntligen få den uppmärksamhet hon nästan aldrig får från sina kompisar? Eller är det så att utseendefixeringen hänger ihop med ett ovanligt stort behov av andras komplimanger? Så att hon i själva verket är som vilken tjej som helst i gänget, men skulle vilja vara den som står i centrum och har allas blickar på sig? Inte heller den önskningen är så ovanlig hos ungdomar, som via media får bilden att man inte är någon om man inte är nästintill ”kändis” på det ena eller andra sättet.
Nu tar du också upp att din dotter inte alltid tycker att livet är så kul. Och då öppnar sig ytterligare en förklaringsgrund: att hon är deprimerad eller har något annat psykiskt symtom, exempelvis att hon lider av stress eller ångest. Det behöver förstås inte vara så, men om man går runt med konstant stress, eller är konstant nedstämd, så blir förstås allt i livet problematiskt.
För att få ett hum om i vilken ände ni ska börja för att hjälpa er dotter att må bättre, behöver ni utforska det jag skriver här ovan. Vilka mekanismer är det som styr, och vad ligger bakom vad? Man skulle också kunna uttrycka det som vad som är hönan, och vad som är ägget.
För att ändå skicka med er något som ni genast kan hjälpa er dotter att förändra, så är det hur man får andras uppmärksamhet. Det brukar nämligen sällan räcka med ett sött och aldrig så välsminkat ansikte. Tvärtom är det den som vågar säga saker, komma med förslag och idéer, skratta högt, skoja och bjuda på sig själv och liknande som väcker andras intresse. Prata med henne och kom gemensamt fram till något beteende i den andan som hon är beredd att testa i skolan och utvärdera sedan vad som hände. Var det någon som skrattade åt skämtet? Var det någon som nappade på hennes förslag? Om hon vågar pröva nya beteenden åtminstone tre gånger, så är chansen god att hon kommer få önskad effekt åtminstone någon av dessa gånger, och då har hon hittat nya, bättre fungerande, sätt att få andra att se henne.
Vänlig hälsning,