11-åring som vägrar att arbeta i skolan
Jag har en son som går i femman i skolan och som avskyr allt som har med skolan att göra. Han kan varken läsa eller skriva ordentligt och har i princip alltid legat lite efter. Men sedan ca 1 år tillbaka har han börjat vägra att arbeta i skolan.
Vi har tillsammans med skolan satt upp regler, belöningssystem och åtgärdsplaner. Men inget av det fungerar. Vissa dagar går bättre än andra men på det stora hela så får han inte mycket gjort.
Lärarna och specialpedagogerna står "handfallna" enligt deras mening och vet inte vad de ska göra. Så just nu så slipper min son att arbeta i skolan när han inte vill.
Vi pratar självfallet väldigt mycket kring detta hemma med honom men han kan inte sätta ord på varför det blir så i skolan. Han ligger efter i talet och har inte alltid förmåga att kunna uttrycka vad han känner så det blir mycket envägskommunikation från vår sida. Det blir mycket tjafs kring skolan och ständiga bestraffningar i form av spelförbud. Vi har hamnat i en negativ spiral som inte bryts.
Jag som förälder känner en stor oro eftersom han hamnar efter mer och mer och detta påverkar honom negativt. Han kan uttrycka att han känner sig sämst i klassen och att alla andra är så duktiga.
Läraren har tagit fram specialanpassade övningar till honom i hans nivå men dessa gör han inte för han vill arbeta med samma sak som de andra eleverna i klassen.
Har ni några tips på hur dels vi hemma kan göra för att stötta honom i rätt riktning samt förslag på vad skolan kan göra?
Jenny Klefbom svarar:
Jag blir riktigt upprörd över skolans tafatta behandling av
din son, om det du beskriver är allt de har gjort. Att han själv har tappat
sugen och avskyr allt vad skolan heter tycker jag är fullständigt begripligt
och normalt. Ingen människa skulle trivas med den situation som du beskriver
att han har i skolan.
För det första så är det ingen som kan må bra om de
specialister som är satta att vara ens hjälp och stöd står ”handfallna”. Det i
sin tur måste ju ha lett till att de åtgärder man har satt in, det vill säga
dels de specialanpassade övningarna och dels den arbetsbefrielse som han
tydligen har en stor del av sin skoltid, inte alls är anpassade efter några
verkliga behov hos honom. Man har i stället improviserat ihop något utifrån vad
man tror eller utifrån vad skolan förmår.
Att han, vid 11 års ålder, förväntas sitta i sin klass och göra egna specialanpassade övningar utan att ha fått någon förklaring till vad dessa ska syfta till är också ett slags överkrav. Även om det största och allvarligaste överkravet förstås är att han har blivit kvar i en helt vanlig helklass trots att han efter snart fem års skolgång inte lärt sig läsa och skriva.
Det du beskriver hos din son tyder på att han är ordentligt
försenad i sin utveckling. Vad det är som är försenat, och vad han behöver
hjälp med kan jag inte avgöra, och det kan förmodligen inte heller en vanlig
lärare. Din son skulle – för länge sedan – ha erbjudits en utredning av
skolpsykolog och specialpedagog. Denna utredning skulle sedan utgöra grunden
för hur man går vidare, för jag tycker otvetydigt att det låter som att din son
behöver även andra utredningsinsatser, eventuellt av logoped och läkare. Men
grunden är alltså att skolpsykologen bör blixtinkallas och göra en
utvecklingsbedömning av pojken.
Hemma tycker jag inte att ni ska göra någonting, förutom att kräva av skolan att psykologen genast kopplas in. Alla pedagogiska insatser som fortsättningsvis planeras för er son bör hädanefter utgå ifrån hans faktiska förmåga och möjligheter på olika områden. Om detta går att tillgodose inom ramen för den vanliga skolan, eller om man bör undersöka möjligheten till någon specialiserad skolform med inriktning på exempelvis språklig eller generell utvecklingsförsening, får psykologutredningen utvisa.
Vänlig hälsning,
