Relationstrubbel med min mamma

Liria Ortiz svarar:

Du berättar om något som många känner igen sig i. Att relationen mellan döttrar och mammor sällan är okomplicerad utan snarare ofta är ganska knepig, åtminstone i perioder, och kan rymma mycket starka känslor. På gott och på ont. Du fångar också det som är ett vanligt dilemma i döttrars relation till sina mammor, att man som dotter känner så motstridiga känslor inför sin mamma. Samtidigt som relationen är så viktig och fylld av förväntningar och lojaliteter att det inte känns möjligt att släppa taget om den och bara gå. Så ”relationstrubbel” med sin mamma är något som är ganska lätt att bli insnärjd i, och upptagen med.

Det var också den bild jag fick i den undersökning som jag gjorde för några år sedan. Då jag erbjöd vuxna, både män och kvinnor, att svara anonymt på frågor om sin relation till sina mammor. Svaren kom att bli utgångspunkten för min bok Jag och min mamma – om att hantera en viktig relation. En orsak till relationsproblem mellan vuxna barn och mammor visade sig ofta vara myter om hur en mamma ska vara, och hur relationen mellan en mamma och en dotter ska se ut.

En tanke jag får är att din mamma verkar ha goda men också mindre goda sidor. Du skriver inte heller att hon är en dålig mamma på något sätt. Och jag vill ge dig beröm för att du har uppmärksammat att det handlar mer om något som händer inom dig. Det är ett tecken på mognad att veta när våra känslor har att göra med något inom oss eller med andra. Därför tänker jag att du kanske är i en process där du vill bygga upp din egen identitet. Du vill inte vara en förlängning av din mamma. Det är helt normalt. Det händer ofta att man som ung tänker saker som: ”Jag vill inte vara lik min mamma” Ibland är anledningen att det finns drag hos ens mamma eller värderingar som skiljer sig påtagligt från våra egna. Vi är nästan alltid mycket uppmärksamma på hur våra mammor är och beter sig. Det är en del i vårt sökande efter ett eget sätt att vara. De är den spegel som vi speglar oss i. Lite förenklat, man observerar noga vad ens mamma gör och checkar av: ”Så vill jag vara” eller ”Så vill jag absolut inte vara!”

Något annat som är vanligt är att våra föräldrar ibland har haft sämre förutsättningar än oss själva för att utvecklats. Idag kan de flesta utbilda sig och göra en klassresa. Men det har inte alltid varit så. Då kan det uppstå konflikter för att exempelvis våra föräldrar har sämre bordsskick, är mindre pålästa och toleranta än oss själva eller något annat. Då hamnar vi i det dilemma som du befinner dig just nu. Att vi har utvecklats i en annan riktning. Kanske utifrån att vi har haft andra och bättre förutsättningar än våra föräldrar. Har det varit så för dig och din mamma?

Så låt oss börja där. Jag kommer att resonera med dig från två utgångspunkter. Dels, hur du kan bli uppriktigare mot henne, och ge henne en möjlighet att förändra sig om hon vill, och dels om vad du kan acceptera hos henne och släppa taget om. För att underlätta för dig själv och också för din mamma. Många mammor berättar hur smärtsamt det kan vara att känna sig granskade och kritiserade hela tiden. För trots att du inte säger det till henne märker hon säkert din irritation och att du är mycket missnöjd med henne.

För det är så att ingen av oss är perfekta, inte heller mammor. En del i att bli ett vuxet barn till en mamma kan vara att alltmer kunna inse det, och kunna acceptera och älska en förälder som ”bara” är tillräckligt bra. Mitt råd till dig är att du funderar över och gör ännu tydligare för dig vad det är för egenskaper och styrkor hos din mamma som gör att du älskar henne. Och som gör att andra i hennes omgivning uppskattar och accepterar henne som hon är. Skriv gärna det du finner. En sådan inventering av din mammas älskvärda sidor kan kanske hjälpa dig när din irritation och ditt missnöje med henne tränger sig på och gör dig alltmer ”irriterad”.

På vilket sätt? Kritiska tankar, både om andra och en själv, är ofta inlärda sedan länge och närmast automatiserade. I stunden när vi lyssnar på dem så styr de också våra känslor. Men skulle vi ge oss tid att granska tankarna så visar det sig ofta att åtminstone en del av dem egentligen är ganska orättvisa och för enkla. Du frågar vad du kan göra för att ”tänka annorlunda kring henne”. Mitt första råd är att du tränar dig, när din irritation är på väg att ta överhanden, att påminna dig om att detta inte är hela sanningen om din mamma. För att balansera bilden av vem hon är. Och detta också för din egen skull. Så att din irritation inte tar så mycket plats inom dig, blir en sådan energitjuv, och nästan ”gör dig galen”.

Sedan är det en annan sak att din mamma säkert har svagheter och kanske inte helt sympatiska sätt att bete sig på ibland. Här är mitt råd att du berättar för henne vad du vill att hon gör annorlunda och på vilket sätt. Snarare än att du i första hand bara kritiserar henne. Var konkret. Ge exempel. Men var också kärleksfull. Se framåt, hur du vill att det ska vara er emellan, snarare än hur det har varit. Möjligen är det så att hon både kan förstå och vill göra annorlunda bara du ger henne möjligheten att få veta hur du tycker och känner.

Något viktigt att du tänker på! Innan du gör detta, tänk efter vad du kanske kan acceptera hos din mamma. Även om det ibland irriterar dig, och vad du verkligen vill få en ändring på. Eller med andra ord, skilj på stort och smått, viktigt och oviktigt. Låt oss kalla detta att försöka ha en kärleksfull acceptans. Som ofta underlättar för oss i våra nära relationer.

Det du känner är viktigt för dig att få en ändring på, prata med henne om det. Men det du känner att du kan acceptera med lite ansträngning från din sida, låt det vara. Du är modig och insiktsfull. Detta kommer att hjälpa dig att hitta balans mellan vad du kan och vill acceptera och vad du kan försöka få din mamma att förändra.

Varma hälsingar och ta väl hand om dig.

Liria