Min vuxna dotter vill inte träffa mig
Jag har en dotter som är drygt 40 år. Förra året blev vi osams när jag sa att hon måste söka hjälp för sin ätstörning. Hon har ingen sjukdomsinsikt och blev arg på mig. Men sen tycker jag nog att svälten i alla fall inte blivit värre. Men hon sade till mig för några månader sedan att hon känner sig obekväm med oss, att vi har satt syskonen före henne mm.
Jag bad om förlåtelse och lovade att det skulle bli annorlunda men hon var oförsonlig och sen dess har vi inte setts. Inte heller hennes tre små barn, våra barnbarn. Det känns så sorgligt, speciellt eftersom min man har en cancersjukdom sen två år tillbaka och jag vet inte hur det kommer att gå. Ska jag agera eller bara låta det vara och respektera hennes önskan om att inte ha kontakt? Jag är så ledsen och vilsen för detta.
Anna Karlstedt svarar:
Den situation du beskriver är såklart svår och smärtsam, och jag förstår att du känner dig ledsen och vilsen.
Ordspråket säger att det aldrig är en som träter och det samma gäller när det kommer till att bli sams, man måste vara två för att lyckas. Så ibland måste man nöja sig med att göra det man själv kan och sedan försöka vila i att man gjort det. Så tänker jag att det är för dig nu.
Du bör agera om du känner att du vill det. Ofta är det bra att i ett första steg skriva. Ett mail eller ett brev är inte lika påträngande som ett telefonsamtal, dessutom kan du då formulera dig i lugn och ro.
Innehållet bör begränsas till att du beskriver vad den nuvarande situationen gör med dig och vad du känner. Beskriv dina känslor, din saknad efter barnbarnen och efter din dotter. Var tydlig med att du inte vill ha det så, att du vill ha en förändring och att du vill finnas i hennes liv. Undvik att ställa krav och gör inte några förslag, inte i denna första kontakt. Dina synpunkter på din dotters ätstörning måste i dagsläget läggas åt sidan, fokus nu är att återknyta kontakten.
Tänk att du i första hand gör detta för att visa var du står och för att komma till ro med din vilsenhet. Hur din dotter sedan reagerar kan du faktiskt inte styra. Det är svårt att se att ett väl avvägt kontaktförsök från dig på något sätt skulle minska chanserna till försoning, men även om situationen i sig inte skulle förbättras kommer du sannolikt må lite bättre när du förmedlat dina känslor och tankar.
Lycka till!
