9/30/2009

Relationsproblem!

Hej! jag känner att vi kommer ingen vart med våran relation, vi är som så olika. Vi har ett barn på 6 år. Jag är rädd att han far illa av att vi inte kommer sams.

Vi bråkar inte ofta, men jag blir irriterad ibland på honom för att vi tycker och tänker olika om barnuppfostran. Jag säger inte att jag har rätt, men det ska ju inte gå ut över våran son.

Men nu är det så att jag inte kan med hans familj. Jag känner mig inte alls hemma där, så jag har slutat att umgås med dem. Men det tynger mig också. Jag tycker att det känns jättejobbigt att inte ha någon bra relation med dem heller.

Jag vet inte om vi måste separera eller om vi ska fortsätta. Jag tänker mycket på hur vårat barn skulle ta det, vi har varit tillsammans i 10 år.

Min sambo vill inte gå på familjerådgivning. Jag vet inte vad vi ska göra. Det känns skitjobbigt.


Anna Karlstedt svarar:

Hej!

Jag förstår att det känns jobbigt. Att leva i en relation som inte fungerar brukar ta mycket energi och det är lätt att känna sig nedstämd. Jag saknar lite mer information kring era svårigheter för att ge ett mer uttömmande svar, och det kan kanske bli lite spekulativt på ett par ställen.

Att man bråkar ibland och känner irritation är ju normalt, en vanlig företeelse då man levt länge tillsammans. Många tror att barn far väldigt illa av att föräldrar bråkar ibland eller har olika åsikter, men det stämmer inte helt. Barn klarar att se sina föräldrar ha konflikter (förutom självklart skrämmande, våldsamma gräl där man gör illa varandra verbalt eller fysiskt), men det måste vara i bra balans med att barnet också känner av att man blir sams, att det finns kärlek mellan föräldrarna.

Jag vet inte riktigt vad du menar med att det går ut över er son, men kanske är det just det, om jag får spekulera utifrån den information du har skickat, att det inte finns så mycket kärlek i nuläget, som väger upp irritationen er emellan?

Att hålla ihop enbart för barnets skull är inte att rekommendera! Det må låta som en gammal kliché, men faktum är ju att barn mår mycket bättre av att ha två föräldrar som mår bra på olika håll än tillsammans i en kärlekslös, irriterad relation.

Du undrar över hans reaktion om ni skulle separera. Ledsen antagligen. Men ni behöver fundera på vad som är bra på lång sikt, för er alla.

Naturligtvis blir det extra svårt att leva ihop om man inte kan umgås med den andres familj. Jag vet inte vad som hänt och har därav lite svårt att råda dig i det. Men om du och din man skall fortsätta leva ihop kanske ni skall försöka finna någon form av lösning eller kompromiss. Jag läser ju att det här är något som tynger dig.

Ibland kan nästan ”kostnaden” bli större att helt bryta kontakt, än att stå ut med eventuella tokigheter. Det är förstås inte så i alla lägen, men åtminstone är det något man bör fundera över.

Det är svårt att tvinga med sig någon till familjerådgivningen, även om det skulle vara önskvärt i det låsta läge du beskriver. Det finns också en risk att fastna i den svåra frågan huruvida man skall stanna eller gå. Man kan kanske formulera om frågan till sig själv: Är jag beredd att jobba för förändring? Om svaret är ja, kan man göra upp en plan avseende hur lång tid man skall ge det, vad som konkret behöver förändras för att det ska kännas bra etc.

Prata med din man om det! Diskutera vad ni båda kan eller är beredda att göra, så att det blir tydligt för er vad ni ska jobba emot. Men det bli naturligtvis tungrott om du måste arbeta helt ensam. Ni är ju två i den här relationen. Och med det delat ansvar för att försöka komma tillrätta med problemen.

Lycka till!