6/22/2015

Berättade aldrig för mamma att pappa var otrogen

När jag var 11 eller 12 år kom jag hem ifrån skolan en dag (antagligen tidigare än vad jag brukade) och märkte då att min pappa redan var hemma. Detta var högst ovanligt då han oftast jobbade sent, men hans skor och jacka var i hallen. Jag hörde då konstiga ljud från föräldrarnas sovrum, och när jag smygtittade in på håll så såg jag min pappa ha sex med en främmande kvinna. Jag skämdes så otroligt mycket men blev av någon anledning rädd också, och bestämde mig då för att så tyst som möjligt smyga ut ur hemmet, för att gå över till en kompis några timmar istället.

Klumpen i magen när jag skulle hem på kvällen var enorm, men väl hemma flöt allting på som att ingenting hade hänt. Min pappa gav aldrig någon antydan till att han skulle ha märkt när jag kom hem, och min mamma var förmodligen lyckligt ovetande.

Jag är 25 år idag och har aldrig berättat för någon av mina föräldrar, eller utomstående, om denna händelse. Det är ett minne som jag försökt gömma undan och istället låtsas som att allt är bra. Men jag märker att jag inte kan släppa detta... Förutom ångest så har jag djupa skuldkänslor för att jag inte berättade för min mamma, antagligen av rädsla att dom skulle skilja sig? Men utöver det så har jag också märkt att det påverkat min tillit till andra män... Jag har bara haft två pojkvänner och har haft enorma problem med att lita på dom.

Hur ska jag ta itu med detta? Ska jag konfrontera mina föräldrar eller borde jag ta kontakt med en psykolog istället?


Anna Bennich Karlstedt svarar:

Jag förstår verkligen att det där var en väldigt jobbig händelse att vara med om. Inte konstigt att du blivit påverkad av den också lång tid efteråt, i och med dina funderingar på händelsen och alla de negativa känslor som följt av det. Jag tycker det är klokt att du vill ta itu med det på något sätt. Många år har gått och det är viktigt tror jag att du försöker begränsa den negativa inverkan händelsen har i ditt liv.

Jag förstår tanken du har att du kanske borde ha berättat för din mamma. Samtidigt, det hade också blivit konsekvenser, andra konsekvenser, som du hade behövt leva med. En kris, en eventuell skilsmässa kanske. Relationen till din pappa kanske hade påverkats på något sätt som är svårt att förutspå (på ett annat sätt än den redan påverkats av det som hände). Det blir alltid svårt för barn att hantera de saker som händer i den vuxna relationen - den som inte är kopplad till själva föräldraskapet.

För så är det ju med ”vuxensakerna” – det är så mycket vi inte vet om den kärleksrelation våra föräldrar har. Som vi inte ska veta heller. Deras problem genom åren, deras olika svek, deras överenskommelser. Det du olyckligtvis fick bevittna är ju tyvärr ganska vanligt i långa förhållanden, precis som andra problem som ofta finns i kärleksrelationer. En av de negativa omständigheterna i den här situationen är att du påtvingat hamnat med en sorts ansvarsbörda, trots att du inte har något ansvar alls egentligen.

En tanke jag har är om du funderat på att ta upp det med din pappa? Den tanken kommer när jag funderar över vad du själv kan göra för att den där händelsen inte ska plåga dig så mycket framåt, som den gjort genom åren. Att göra ett sorts bokslut kan ju vara att ”lägga tillbaka” delar av det du fått bära på, till den som bär ansvaret. Skulle det kanske minska grubblerierna och de negativa känslorna för dig om du berättade för din far, nu i vuxen ålder, vad du klev in i och hur det påverkat dig. Berätta om skuldkänslorna gentemot din mamma och hur svårt det varit att bära på. Berätta att du känt dig arg på honom. Kanske få svar på några av de frågor som snurrat i ditt huvud genom åren. Låta honom få förklara kanske, men kanske främst be dig om ursäkt för allt som den där händelsen ställt till med. Kanske kan skuldkänslorna gentemot din mamma lätta lite om du satte den saken på agendan.

Om det känns svårt att konfrontera din pappa med det här känsliga ämnet kan du skriva ett brev. Det ger dig tid att tänka efter hur du vill formulera dig. Att skriva kan också vara bra för egen del. Det ger om inte annat lite möjligheter att sortera tankar och känslomässiga upplevelser, vilket kan vara lite avlastande. Du skulle kunna börja med att skriva brevet till din pappa och i efterhand bestämma dig för om du vill lämna över det eller inte.

Vad gäller din mamma, jag önskar att du inte skulle känna skuld. Att bevara det du såg för dig själv är en helt adekvat och naturlig reaktion ifrån en tolvårig flicka. Inget barn ska behöva vara budbärare i så knepiga och känsliga situationer. Det viktiga är att se till din avsikt. Den handlar dels om rädslan över vad som skulle kunna hända om du berättade, men du handlade också utifrån omtanke. Du ville skydda henne och er andra ifrån smärta och eventuell krissituation.

Jag tänker också att du har varit väldigt ensam genom åren med den här tunga hemligheten. Jättebra att du har skrivit hit som ett första steg. Det här är ju ingenting som du behöver skämmas för, att göra det ”pratbart” kan också lätta tyngden av händelsen för dig litegrann.

Om du fortfarande känner dig osäker på hur du skall kunna få till ett sorts känslomässigt clousure för din egen del, kan det vara klokt att kontakta en psykolog. Den personen kan under några sessioner hjälpa dig att bena ut olika vägar att gå, samt tillhandahålla några metoder för att minska eller bättre förhålla sig till påträngande tankar som fastnat i huvudet. Du kan hos en psykolog också få hjälp med de tillitsproblem som du beskriver att händelsen orsakat dig.

Lycka till!