En annorlunda sommar, del 1

Om oro, ovisshet, stress och återhämtning

Det är i en besynnerlig tid som den blomstertid, och semestrarna, nu kommer. Ingen hade väl kunnat föreställa sig att en pandemi skulle dra in och lamslå i stort sett hela jordklotet. Vi har haft en väldigt skakig vår, oron har varit mer eller mindre tärande för de flesta. Och den är ju långt ifrån över förstås. Tänk om jag eller någon nära blir väldigt sjuk? Hur ska det gå för de vi älskar som är i riskgrupp? När kommer allt bli (lite mer) som vanligt igen? Hur blir det med jobbet? Och ekonomin, vad händer med den?

Det har blivit tydligt att en sådan här händelse också påverkar oss människor olika mycket. För en del har oron blivit en enträgen följeslagare, medan andra lättare kan skaka av sig ängsliga tankar. Ibland handlar skillnaden om att det faktiskt finns mer eller mindre att oroa sig över, de negativa konsekvenserna är ju inte rättvist fördelade i befolkningen. Men till viss del handlar det också om vårt sätt att förhålla oss till oro. Många personer har lärt känna sig själva lite mer den här våren. När alla sitter i samma båt blir det tydligt hur olika vi reagerar. Och vi kan lära oss nytt om oss själva och de vi har omkring oss då. Och även om man är en av de mer oroliga själarna, så kan man lära sig att hantera sin rädsla på olika vis.

En av orons skarpaste komponenter är ovissheten. Så mycket i våra liv som bara stannat upp. Hur mycket vi än tänker på hur sommaren ska bli, om det går att träffas som man brukar, resa dit man vanligen reser, eller hur hösten kommer se ut, så är det stopp. Alla försök till att ha framförhållning, kunna planera, tänka ut hur det ska bli, letar sig in i ständiga återvändsgränder. Ingen vet när det här tar slut, när vi kan återgå till ett mer förutsägbart liv. Kanske blir det aldrig riktigt som förut heller. (På ont, men kanske på lite gott också!)

I den här ovissheten har det blivit så rasande tydligt hur vi människor är en i hög grad planerande, fantiserande art. Vi lever stora delar av tiden i framtiden. Vi planerar sammankomster, resor, projekt vi drömmer om. Vi fantiserar om nästa gång man ska träffa sina vänner och vad man ska hitta på under semesterveckorna. Och hur mycket folk än tjatar om att vara i NUET, så märker vi nu hur härligt det också är att kunna vara i SENET. Att tankarna på en kommande resa med familj och kanske vänner, det ger oss glädje och kanske ett och annat lyckorus också nu, långt innan avresedatum. I pandemin har våra ”sen” minskat dramatiskt. Ingen vet. Det har många känt sig uttråkade, rastlösa och nedstämda av. Den där mindfulnessen, ibland är den lite väl överskattad.

Men en del människor har faktiskt mått bättre av dessa tomma kalendrar och avbokade uppdrag, projekt och sammankomster. En klient visade mig uppslaget ”maj” i familjekalendern. Den gapade tom, inte en rad var ifylld. Maj brukar vara en av de mest hektiska månaderna på året för många, inte minst om man har barn. Avslutningar, föräldrafikor, insamlingar och inköp av presenter till lärare och förskolepersonal. Och så projekt på jobbet som ska knytas ihop inför sommaren, jobb-aw´s, bokningar av sommarens alla göromål osv. Och så spricker det upp och blir sol och vi känner genast höga krav på att också göra aktiviteter UTOMHUS, vi vinterbleka, ljustörstande människor här i norr. Och min klient med den tomma kalendern beskrev att när oron lagt sig lite så upplevde hon ett större lugn i sin vardag. Det är hon inte ensam om, flera av de klienter jag mött den här våren och sommaren beskriver en minskad stress i sina liv. De har fått mer tid med barnen, med vänner - eller med sig själva. De har lite lättare att få till vardagslivets göromål, och de flänger inte runt med andan i halsen på samma sätt som tidigare. En och annan har berättat att den här erfarenheten har givit dem insikten att de inte vill tillbaka till det där så kallade ekorrhjulet igen. Intensiva samtal om hur de kan bibehålla en lugnare tillvaro är igångsatta på många håll, i familj och med omgivningen. Återhämtning finns som ett lite mer naturligt inslag i vardagen nu, det är inget man behöver hasta iväg för att fixa på fullproppade yogapass eller stresskurser.

Hasta iväg för att hinna återhämtning förresten. Paradoxen i det!

» En annorlunda sommar, del 2:
Om närhet och distans i relationerna & om den påtvingade ensamheten