En annorlunda sommar, del 2

Om närhet och distans i relationerna & om den påtvingade ensamheten

Den ökade hemmatiden som pandemin medfört, har givit en del familjer en lite mindre hektisk tillvaro. Men den är inte återhämtande för alla familjer, tvärtom. När jag arbetar i mina parterapier med att öka det som är bra för relationerna, så är närhet och samhörighet ofta en viktig spelare. Men tydligare än någonsin har det blivit för många människor som lever tillsammans - att det egna livet är minst lika viktigt. Inte bara för individen utan också för två- eller ibland flersamheten. När vi är iväg och fyller på i våra liv med egna erfarenheter och upplevelser så skapar det möjlighet att också komma tillbaka hem och fylla på i våra relationer. ”Vet du vem jag mötte idag?” eller ”Jag måste berätta vad min roliga kollega gjorde på mötet!”, det säger vi inte lika ofta till varandra längre. Många som arbetat hemifrån har blivit av med såväl samvaron med kollegor som med viktiga ensamstunder. Den man har att prata med, glo på över ett köksbord eller bråka med är samma person som man umgicks med förra veckan, och den före dess. Och som man sedan ska göra saker med på helgerna. Det är inte konstigt att det kan kännas påfrestande.

Men hur pratar man om det här? Många kan känna sig lite illa till mods kring de här frågorna. Vad betyder det om jag inte vill vara med den eller de jag lever med? Har vi det inte bra nog? Borde vi skiljas om jag nu känner mig så här trött och less?

Så kan det vara för en del förstås, men långt ifrån alltid. Även om vi ganska intensivt längtar bort ifrån varandra behöver det inte vara ett slags kvitto på att vi inte har det bra tillsammans. I vanliga fall är ju den egna tiden inbyggd i våra liv, det finns där naturligt och vi tänker inte på att det är något som också gör gott för relationen. Nu behöver det hanteras. Så om man känner behov av att få vara själv (eller med andra än sin partner) bör man ta sig förbi oron för att partnern ska känna sig avvisad, och våga lägga distans-kortet på bordet. Prata om det på ett problemlösande sätt. Planera in tid också ifrån varandra (om det behövs). Kanske blir det en extra viktig diskussion att ha inför semestern!

Andra önskar snarare att det fanns någon enda person som man kunde få längta bort ifrån. Något som blivit så tydligt för väldigt många den här tiden är hur isolering och social distansering påverkar oss människor. Oönskad ensamhet medför ganska många negativa hälsorisker, det vet vi idag. När det gäller de fysiska riskerna som lyfts fram i forskningen, till exempel en ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar eller stroke så behöver man inte oroa sig i nuläget. Vi behöver befinna oss i ensamhet under en längre tid än den här pandemin hittills stängt in många av oss. Däremot, de negativa psykologiska hälsoriskerna, där går det snabbare. De flesta kan känna igen att avsaknad av socialt umgänge och tristessen det innebär, leder till rastlöshet, otålighet, irritation, orkeslöshet, uppgivenhet och nedstämdhet. Och så påverkas sömnen, våra matvanor och andra faktorer som vanligen får oss att må bra. Här kan en negativ spiral dras igång relativt fort. Det spelar såklart en viss roll vad man trivs med. En del hittar återhämtning och sinnesro till stor del i sitt eget sällskap, tycker om ensamheten och står också ut i den på ett ganska bra sätt, även i en större portion. Medan andra hämtar sin kraft och även ro i relaterandet till andra. De mår så bra i samtalen, bollandet, speglandet, att få lägga en fot i knät på någon i soffan. De blir snarare fort ganska rastlösa i tystnaden och går och drar i kylskåpsdörren för sjunde gången, också den här trista dagen.

Det kan vara bra att vara lite aktsam på sitt humör och mående, göra en liten analys: vad mår jag vanligtvis bra av och hur kan jag försöka få in lite mer av det? Vad mår jag vanligtvis mindre bra av, hur kan jag minska det? Och sen, göra de saker man kan påverka. Jag kan inte påverka karantänen över semestern, men jag kan påverka vad jag ska fylla mina mer ensamma dagar med till viss del.

Några sådana saker är att använda de digitala plattformar som finns. Det är inte alls som att ses på riktigt, men att äta jordgubbar och glass med någon över en skärm eller få se och berömma ett barnbarns hopp ifrån en brygga, det är mycket bättre för måendet än ingen kontakt alls.

En bra fråga att ställa sig är: vad annars tycker jag är roligt att göra? Kanske kan man gå med i bokklubb på nätet, leta efter intressegrupper och chattforum, lära sig något nytt när man nu ändå har tiden?

En annan god sak kan vara att planera för något roligt i framtiden. En sammankomst, eller en resa. Kanske behöver man flytta fram den ytterligare lite än man tänkt, kanske inte. Det kan hursomhelst påminna om att det här högst sannolikt har ett slut någon gång.

Mår man riktigt dåligt i ensamheten finns olika hjälplinjer som man kan ringa till. MIND och Jourhavande Medmänniska är två exempel av flera hjälpinstanser dit man kan vända sig.

Och man kan undra, kan det komma något positivt ur den här distanseringstiden? Ja, det är positivt och fint att se hur människor ändå visar omtanke i hög grad i samhället nu. Det finns hjälp-grupper på facebook för att handla hem matvaror eller hämta ut paket till riskgrupper, det sitter lappar i trapphus där man erbjuder sin hjälp. Vi mår bra av att ta emot vänliga handlingar, men minst lika bra av att utföra dem!

Sen hoppas jag på en annan sak som kanske kan komma gott ur det här, i det längre perspektivet. Just nu finns det minst 300 000 människor i Sverige som alltid är socialt isolerade. De vickar kanske på sin persienn nu, blickar ut över samhället och undrar lite över det ”ståhej” och den ökade uppmärksamhet som plötsligt finns kring isoleringen och dess effekter. Kanske kan vi, när den här pandemin med alla dess galna konsekvenser har lagt sig en smula, ha en större förståelse för hur svårt det är för människor som är ensamma utan att de vill. Och i den ökade förståelsen också skapa fler insatser och tillhandahålla mer hjälp och stöd för våra ensammaste medborgare.

» En annorlunda sommar, del 1:
Om oro, ovisshet, stress och återhämtning