Franskt (och svenskt) uttal: [eˈmil dyrˈkɛm] eller {dyrˈkajm} (betoning på sista stavelsen i såväl förnamn som efternamn).
Émile Durkheim var en fransk sociolog (1858-1917) som räknas som en av "sociologins fäder".
År 1896 blev han universitetsprofessor i samhällsvetenskap. Följande år kom hans banbrytande arbete om självmord (Le suicide [lə sɥisid]).
1898 startade han tidskriften L'Année sociologique (Sociologisk årsskrift).
1899 blev han kallad till Sorbonne, där han blev ordinarie professor i pedagogik. 1913 blev han innehavare av professuren i sociologi i samband med att detta ämne blev accepterat som fullvärdig akademisk disciplin vid franska universitet.
Enligt Durkheim är samhället en helhet, som uppstår när individer, familjer och släkter bildar större kollektiv och därigenom blir delar av ett kollektivt medvetande.
Durkheim skilde mellan mekanisk och organisk solidaritet i olika typer av mänskliga grupper, samhällen och organisationer.
Den mekaniska är baserad på strikta normer och tar sig bland annat uttryck i riter och ceremonier.
Den organiska grundar sig på gemenskap och vilja att anpassa relationer och handlingar efter situationens krav.
Genom industrialisering och urbanisering tar den organiska solidariteten över. Det får som konsekvens att traditionens normer och värderingar blir relativiserade och förlorar i kraft. Det uppstår ett tillstånd av anomi, då gällande normer och värderingar börjar ifrågasättas. En del människor förlorar fotfästet i tillvaron, kan begå självmord eller dras in i kriminell verksamhet.
Under sin tid som lärare i pedagogik och samhällsvetenskap i Bordeaux skrev han en bok om arbetsdelningen i samhället (De la division du travail social). Den publicerades första gången 1893.
Relaterat sökord: alienation, anomi, anomiskala, självmord, social kontrollteori.
["kollektivt medvetande","solidaritet","självmord","anomi","anomiskala","alienation"]
Om Psykologiguiden