Psykologilexikon

Sökresultat

• Uppslagsord som matchar "attributionsteori":

• attributionsteori

  attribution theory [ˌætrɪˈbju:ʃən ˈθɪərɪ]

  Definition

  Attributionsteori är en psykologisk teori om hur vi människor spontant söker förstå vad det är som bestämmer hur vi och andra reagerar, antingen det är något i situationen eller det är något hos oss eller de andra själva.
  

  Skillnaden mellan behaviorism och fenomenologisk psykologi

  Attributionsteorin har sitt ursprung i undersökningar utförda på 1940- och 50-talen av Fritz Heider (1896-1988), född i Wien, där han också fick sin doktorsexamen i psykologi, utvandrad till USA 1947. Teorin vidareutvecklades sedan främst av den amerikanske psykologen Harold Kelley (1921-2003)..

  Attributionsteorin står i motsats till den äldre behaviorismens stimulus-respons-teori (S-R-teori). Enligt denna skulle man begränsa sig till att finna samband mellan vilka yttre, objektivt påvisbara företeelser – stimuli –  som utlöser vissa bestämda yttre, observerbara beteenden – responser.
  

  Attributionsteorin är i stället fenomenologisk.

  Forskare med den inriktningen söker komma underfund med hur olika människor i olika sammanhang uppfattar sig själva och sin omgivning och där söka förklaringen till varför de agerar och reagerar som de gör.
  

  Bland annat finner man då att det finns vissa lagbundenheter i hur vi tillskriver oss själva och andra orsaker till varför vi och andra tänker, säger, känner och gör, ordet 'attribuera' taget i grundbetydelsen 'tillskriva', 'tilldela'.
  

  När vi tillskriver ett beteende en orsak gör vi det inte bara genom att söka förstå hur händelser och situationer ger upphov till visst sätt att agera och reagera ('yttre attribution', på engelska: external attribution). Vi tillskriver oss och andra också egenskaper som vi anser kan förklara olika sätt att känna, vilja och reagera, så kallad 'inre attribution' (eng: internal attribution) som antingen kan vara 'egenskapsattribution', även kallad 'dispositionell attribution' (eng: dispositional attribution) eller avsiktsattribution (eng: intentional attribution).
  

  På det sättet kan vi, enligt fenomenologisk teori, både förstå och med god sannolikhet förutsäga vårt och andras sätt att tänka, känna och reagera beroende på omständigheterna och de egenskaper som vi tillskriver oss själva och andra.
  

  Fritz Heider

  Fritz Heider (1896-1988) utgick från problemet om sambandet mellan vad vi uppfattar av omvärlden rent subjektivt och omvärlden i sig själv sådan den objektivt kan antas vara beskaffad.
  

  Heider omfattade den i Centraleuropa i början av 1900-talet dominerande konstruktivismen. Enligt den kan vi inte få kunskap om tingen i sig själva. Vår kunskap begränsas till våra sinnesförnimmelser och föreställningar.

  Vi tror oss uppfatta och uppleva verkligheten genom att vi tilldelar tingen de egenskaper som vår varseblivning ger oss. Att tilldela något en egenskap är att ge den ett attribut. Hur detta går till, ville han förklara med vad han kallade en attributionsteori.
  

  Heider presenterade en doktorsavhandling om denna form av attributionsteori i Wien 1920. Vi har här ursprunget till varför attributionsteori har fått sitt namn.

  Efter emigration till USA kom Heiders forskning att inriktas på frågan om personperception, alltså frågan om hur vi kan veta något om människor vi möter eller umgås med.
  

  Uppenbarligen, enligt Heider, beror det på att vi antingen tillskriver deras reaktioner vissa (gissade) yttre omständigheter som orsaker eller att vi utifrån deras beteende i ett visst sammanhang drar slutsatser om deras aktuella motiv, tankar och känslor eller deras mera stadigvarande egenskaper.
  

  Att tillskriva ett beteende en orsak är att attribuera orsaken till beteendet i fråga. Att tillskriva en person vissa tankar, känslor och motiv är att attribuera dessa till personen som orsaker till det aktuella beteendet.
  

  Antingen tillskriver vi andra människors sätt att reagera deras tankar, känslor och behov, en 'inre attribution' (eng: internal attribution), eller de omständigheter och händelser som ger upphov till deras sätt att reagera, en 'yttre attribution' (eng: external attribution).
  

  Det förstnämnda är en frågan om att dra slutsatser (eng: to inference), det senare om att orsaksförklara. Skillnaden är att man inte kan betrakta ett behov eller en känsla som orsak till beteendet. Det är i stället fråga om avsikt som har en grund i känslan eller behovet.
  

  Heider kom fram till att människor är alltför benägna att överdriva inre processer och att underskatta betydelsen av yttre omständigheter.
  

  Jones och Davis
  

  Två andra forskare, Edward E. Jones and Keith E. Davis, kompletterade 1965 Heiders teori med begreppet 'slutsatser om samband' (eng: theory of correspondent inferences).
  

  Vi drar slutsatser om samband (eng: correspondences), mellan vad människor säger och gör och deras motiv och värderingar, mellan vad de säger och gör och deras stadigvarande egenskaper (eng: stable personality traits, dispositions). "Sådan är jag, sådan är du, därför reagerar vi som vi gör".

  Vad senare av Harold Kelley kom att kallas samvariationsmodellen (the covariation model, the ANOVA model) är en tillämpning av Jones och Davis teori om hur vi drar slutsatser från människors yttre  till deras inre faktiska åsikter, värderingar och attityder.
  

  Harold Kelley
  

  Harold Kelley (1921-2003) byggde vidare på Heiders teori och kom fram till att attribution sker enligt följande principer:
  

  • Vi tenderar att fästa oss vid vissa framträdande orsaker och bortse från (eng: discount) andra, en tendens som i amerikansk psykologi går under namnet "avdragsprincipen" (eng: the discounting principle).
    

  • Vi överdriver våra och andras inre ansträngningar när beteendet uppfattas som svårt och inte belönas särskilt mycket, den så kallade "förstoringsprincipen" (eng: the augmenting principle).
    

  • Vi kan bli oeniga med varandra om de verkliga orsakerna till egna och andras handlingar genom att vi attribuerar egna lyckade insatser till vår egen förmåga (eng: self-serving bias), medan vi ser andras framgångar som orsakade av yttre omständigheter (eng: observer bias).
    

  • Egna misslyckanden tenderar vi att skylla på yttre omständigheter (eng: self-serving bias), medan andras missar tillskrivs deras slarv eller okunnighet (eng: observer bias). Denna skevhet i vårt sätt att tillskriva mindre lyckade beteenden inre orsaker när det gäller andra och yttre omständigheter när det gäller oss själva, kallas det grundläggande attributionsfelet (eng: the fundamental attribution error).

  Samvariation (eng: covariation) består enligt Kelley i att ett visst beteende, en viss reaktion, ses som en effekt av vad den brukar vara kopplad till.
  

  En persons irritation kan tillskrivas sedvanligt dåligt morgonhumör eller mötet med en annan person som brukar väcka irritationen (eng: an effect is attributed to the one of its possible causes with which, over time, it covaries). Vi drar alltså enligt Kelley slutsatser om kausalitet när två fenomen ofta följer på varandra, samvarierar.
  

  Två- eller flerdimensionell attributionsteori

  Vi har därmed fått en tvådimensionell attributionsteori (eng: two-dimensional attribution theory). Den ena dimensionen är Heiders "inre och yttre orsaker" (person och omständigheter). Den andra är "konstans och föränderlighet" (vilket gäller både personer och omständigheter).
  

  Relaterade sökord:
  

  attributional ambiguity, attributionsstil, fenomenologi, inlärd hjälplöshet, inlärning, kontroll-lokus, korresponderande slutsatser, omattribuering, samvariationsmodellen.
  

  Etymologi:
  

  Latin: attribuere {uttal: attribo´ere} 'tilldela', 'tillskriva', av ad 'till' + tribuere {uttal: tribo´ere} 'skänka'; substantiv: tributum {uttal: tribo´tum} 'bidrag', 'tribut'.

  ["Fritz Heider","Harold Kelley","konstruktivismen","attributional ambiguity","principer","attityder","ANOVA","objektivt","personperception","varseblivning","sinnesförnimmelser","föreställningar.","correspondent inferences","grundläggande attributionsfelet","motiv","värderingar","inlärd hjälplöshet","sannolikhet","inlärning","attributionsstil","personality traits","kontroll-lokus","korresponderande slutsatser","korrespondera","egenskaper","omattribuering","behaviorism","kausalitet","stimuli","responser","stimulus-respons-teori","fenomenologisk","samvariationsmodellen","fenomenologi"]