Psykologilexikon

Sökresultat

• Uppslagsord som matchar "barnteckning":

• barnteckning

  children's drawing [ˈtʃɪldrənz ˈdrɔːɪŋ]

  Med uttrycket barnteckningar eller barnbilder (på engelska antingen children's drawing eller children's drawings) avser man barns sätt att teckna hus, människor, landskap, aktiviteter med mera används i många sammanhang för barnpsykologiska tolkningar av barns utveckling och sätt att uppleva sig själva och sin omvärld.

  Det finns flera olika teorier om vad en bildanalys ska syfta till och vad den kan ge för typ av information om de tecknande barnens sätt att uppfatta och uppleva sin situation.

  Forskningsintressen

  Intresset för barnbilder har under de senaste hundra åren haft varierande fokus. I slutet av 1800-talet fanns ett av romantisk filosofi inspirerat intresse för bildernas innehåll och symbolik. I samband med testningens och de projektiva metodernas guldålder på 1920-talet och några årtionden framåt ville forskare, lärare och psykologer använda barnteckningar som underlag för diagnos av begåvningsnivå och psykiska problem.

  Från slutet av 1900-talet finns en dominerande inriktning på bildanalyser som ger en mera hermeneutisk förståelse av barns sätt att arbeta med sina teckningar och deras sätt att uppleva sin tillvaro i olika åldrar och i olika sociala och kulturella miljöer, en narrativ modell för bildanalys.

  Metod för bildanalys

  I många fall utgår man från så kallade värdemarkörer: vad som är centralt i teckningen, vad som utelämnas, vad som görs stort och vad som görs smått, vad som görs detaljerat och vad som görs mer skissartat och så vidare.

  Man kan också exempelvis utgå från begrepp som logisk realism (intellektuell realism) och visuell realism: om teckningen återger något som det verkligen är beskaffat utan beaktande av perspektiv och proportioner respektive om den återger något som det ter sig för det mänskliga ögat i ett naturligt sammanhang.

  Man kan studera olika sätt att gå tillväga under arbetet med en teckning, vad som kommer först och sist och i vilken ordning bildens olika delar tar form.

  Utvecklingsperspektivet och det socio-kulturella perspektivet

  Barns sätt att rita och måla utvecklas enligt en viss bestämd ordning:

  Det börjar med klotter i ettårsåldern.

  I två- till treårsåldern formar barnen cirkelliknande figurer som ska föreställa solar eller människor. Cirklarna kan förses med streck som ska föreställa ben, så kallade huvudfotingar.

  I fyraårsåldern kan barn rita hus i form av fyrkanter. Tillsammans med en sol och några människor åstadkommer de på det sättet en hel scen, en tavla. Nästa figur är trekanten som kan användas för att rita kjolar, båtar eller hustak.

  Från skolåldern börjar barnen anpassa sig till de motiv och sätt att avbilda som dominerar i deras egen miljö.

  Denna utveckling, lite olika beskriven i olika teorier, av sättet att rita antogs tidigare vara tämligen oberoende av tid och plats.

  Forskning utifrån ett socio-kulturellt perspektiv visar dock att utvecklingsperspektivet behöver kompletteras med ett kulturperspektiv, som göra att man kan ta fasta på de olika motiv och sätt att gestalta verklighet som finns i olika samhällen och i olika tidsepoker.

  Barns bildberättande om sig själva

  I barns teckningar kan man utläsa mycket om deras familjer och om deras hemförhållanden. De berättar om lekkamrater och vänner, om intressen, sorger och glädjeämnen. Att få dem att teckna är för föräldrar, lärare, kuratorer och psykologer en metod att få dem att spontant och i de flesta fall öppet berätta om hur de upplever sin verklighet.

  Frågan här är hur mycket i barns bilder som är universellt och hur mycket som är tidsbundet och konventionellt.

  Relaterade sökord:
  

  Machovertestet, Rita gubbe-testet, självbiografiskt minne, utvecklingspsykologi.

  ["Machovertestet","Rita gubbe-testet","självbiografiskt minne","narrativ","projektiva metoder","utvecklingspsykologi","hermeneutisk","socio-kulturellt","perspektiv"]