Psykologilexikon

Sökresultat

• Uppslagsord som matchar "förnuft":

• förnuft

  reason [ˈri:zn], intellect [ˈɪntəlɛkt], nous [naʊs, USA-uttal även: nuːs eller nus]

  1. Klokhet, besinning, förmåga till gott omdöme, praktiskt förstånd i uttryck som "ta sitt förnuft till fånga", "använda sunt förnuft", "vara förnuftig", "handla förnuftigt".
  

  2. En filosofisk term med många betydelser, bland annat 'högre insikt'.

  Ofta används orden "förnuft" och "förstånd" om varandra, fast då utan filosofiska övertoner; helt enkelt i betydelsen förmåga att tänka logiskt eller klokt.
  

  Den tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804) särskilde de båda termerna Verstand och Vernunft på det sättet att förståndet är resonerande medan förnuftet har en överordnad roll med förmåga till sammanfattningar och överblick. Det hanterar begrepp (eller idéer) om tillvaron, världen, Gud, moralen och annat som man inte kan få bekräftat med sådan kunskap som man får via sinnena.

  Enligt den grekiske filosofen Aristoteles (384-322 f Kr) är människans förnuft (tänkande som gäller de mest grundläggande principerna för tingens ordning) en del av det högsta allmänna förnuftet, nous, νοῦς {uttal: nos} (eng: nous [naʊs] eller noos [nuːs]).

  Det är därför enligt Aristoteles som vi människor i motsats till djuren kan få sann kunskap om evigt giltiga förhållanden och sambanden mellan dem med vårt episteme {uttal: eppiste´me}, på grekiska ἐπιστήμη {uttal: epistä' mä}, uttal på engelska: [ˌɛpɪˈstiːmɪ].

  Utöver det logiskt och matematiskt fungerande förnuftet som ger kunskap om sådant som gäller obetingat, så har vi enligt Aristoteles
  

  • en bred och djup kunskap om sådant som gäller alltid, 'sofia', σοφία {uttal: såffi´a} (eng: sophia [səˈfiːə eller səˈfaɪə]),
    
  • ett gott omdöme i vardagslivet som han kallade φρόνησις {uttal: frånn´esis}, omskrivet på svenska till 'fronesis' {uttal: frånn´essis}, på engelska med annan betoning (beroende på att näst sista stavelsen är lång): phronesis [froʊˈni:sɪs],
  • praktiskt förstånd som består i förmåga att välja rätt medel för att nå uppställda mål, τέχνη {uttal: teck´nä}, på svenska 'tekhne' {uttal: teck´ne}.
    

  Aristoteles urskilde på det sättet fem olika typer av kunskap och kunnande: nous, sofia, episteme, techne och fronesis samt en sjätte som han med sitt sätt att se inte betraktade som en form av verklig kunskap, nämligen doxa, δόξα {uttal: dåx´a}, kunskap som inte har säker grund och inte gäller evigt giltiga förhållanden.
  

  Dessa tankar om det mänskliga förnuftet och förståndet har präglat västerländskt tänkande och europeisk psykologi. Det har bland annat lagt hinder i vägen för studier av de psykologiska fenomenens förankring i nervprocesser och för utforskning av känslolivet.

  Många filosofer under antiken, medeltiden och in i nya tiden delade Aristoteles uppfattning om förnuftet och förståndet.
  

  Immanuel Kant (1724-1804) fullföljde traditionen från Aristoteles genom att använda ordet förstånd om det logiska tänkandet (= episteme) och ordet förnuft om strävan efter kunskap om tingens sanna väsen, om Gud och en allmängiltig moral.
  

  Denna distinktion tände ett hopp bland tyska filosofer på 1800-talet, sådana som Fichte, Schelling och Hegel att i sina teorier försöka överskrida de gränser för mänsklig kunskap som sätts av sinnen och förstånd.
  

  Relaterade sökord: Descartes, episteme, Habermas, kategoriskt imperativ, kommunikativ rationalitet, medvetande, nous, rationalitet, reasoning, romantik.

  ["Aristoteles","filosofiska","filosofisk","Filosofen","filosofi","logiskt","klokhet","klokt","insikt","romantik","kategoriskt imperativ","Immanuel Kant","Hegel","Descartes","Habermas","kommunikativ rationalitet","medvetande","rationalitet","reasoning","episteme","kunskap","nous"]