Psykologilexikon

Sökresultat

• Uppslagsord som matchar "galileisk kausalitet":

• galileisk kausalitet

  Galilean causality [ˌɡælɪˈliːən kɔːˈzæləti], Galilean science [~ ˈsaɪəns].

  I den fältteori som framställdes av den tysk-amerikanske filosofen och psykologen Kurt Lewin (1890-1947) tillämpas ett sätt att bedriva vetenskap som infördes av Galileo Galilei (1564-1642) och som fick en avgörande betydelse för naturvetenskapernas utveckling under 1700- och 1800-talen.
  

  I en föreläsning 1930 som publicerades på tyska och engelska året efter behandlade Lewin utförligt Galileis syn på vetenskap och ställde den emot den uppfattning som den grekiske filosofen Aristoteles (384-322 f Kr) hade haft och som varit dominerande i europeiskt tänkande under hela medeltiden och fortfarande var utmärkande för vetenskaper som biologi och psykologi. Skillnaden mellan dessa två typer av syn på forskning, vetenskap och kausalitet (orsaker och verkningar) var stor.

  Enligt Aristoteles har olika individuella föremål, växter, djur och människor en inneboende natur som strävar efter att förverkligas (se självförverkligande). Det är det som orsakar att vi blir som vi blir, dock inte fulländade utan mer eller mindre ofullkomliga genom tillfälliga störningar av olika slag.

  Vad som orsakar stormar, jordskred, vind och stiltje, krig och fred kan man enligt Aristoteles fastställa genom att observera hur saker och ting utvecklas över tid enligt sin inneboende natur. Lewin ville i stället tillämpa Galileis syn på verkligheten och vetenskapen. Den går ut på att det i varje situation bildas ett kraftfält, där krafter av olika slag (i psykologiska fält sådant som behov, motiv, känslor, attityder) på ett lagbundet sätt orsakar förändringar.
  

  Kraftspelet är evigt av samma natur och därför har det inget intresse att över viss tid och på viss plats ("historiskt-geografiskt" som Lewin uttryckte det) göra observationer om vad som gäller generellt. Det är i stället (enligt principen om galileisk kausalitet) de specifika omständigheterna i en situation (i kraftfältet) som är avgörande för det fortsatta händelseförloppet.

  "Efter regn kommer solsken", men hur mycket vi än "historiskt" sett har upptäckt regelmässigheten i att mulet väder följs av soligt så har vi inte kommit de rätta meteorologiska sammanhangen på spåren.
  

  Många barn i 2-3-årsåldern har ett trotsigt beteende, men det är ingalunda den första trotsåldern (som begrepp eller fenomen inneboende i barnet) som ger upphov till trotsigt beteende, vilket skulle vara Aristoteles förklaring. I Galileis världsbild är det i stället mognadsprocesser hos barnet som i visst sammanhang (ett psykologiskt kraftfält) ger upphov till att barnet hävdar en egen vilja. Allt som finns i situationen, barnet som helhet med sin tidigare utveckling, pågående utveckling och tidigare erfarenhet, samt allt det som finns runtomkring det, åstadkommer det som faktiskt händer. Det som inte finns med, kan inte ha någon inverkan och abstrakta begrepp som trotsålder saknar förklaringsvärde i nutida vetenskap.

  Inte heller kan allmänna egenskaper som extraversion och introversion, öppenhet eller slutenhet för nya intryck, optimism och pessimism påverka ett händelseförlopp, enligt Lewins tolkning av Galilei.
  

  Det är inte en viss typ av reaktioner som t ex sällskaplighet, som är orsak till hur individen beter sig i en viss situation, utan hur han eller hon faktiskt är beskaffad i sitt sätt att reagera i vissa situationer samt hur detta kommer till uttryck i varje enskild situation och hur person och situation förändras under loppet av ett händelseförlopp.

  Relaterade sökord: beteende, deduktiv-nomologisk förklaring, förklara och förstå, förklaring, funktionssamband, historisk förklaring, hypotetisk-deduktiv metod, kausalitet, typlära.

  ["Kurt Lewin","typlära","extraversion","introversion","deduktiv-nomologisk förklaring","förklara och förstå","funktionssamband","historisk förklaring","förklaring","hypotetisk-deduktiv metod","fältteori","Aristoteles","beteende","självförverkligande","kausalitet"]