Beteckning på en företeelse av något slag (händelse, situation, person och så vidare) som en sammanhållen enhet, vars olika delar eller komponenter får sin innebörd av helhetens karaktär.
En central psykologisk frågeställning har varit om helheter uppkommer genom att enskilda intryck eller signaler i hjärnan fogas samman (associationism, kontiguitetsteori, konnektionism) eller om vi spontant uppfattar tillvaron i form av begrepp och helheter (fenomenologisk psykologi, gestaltpsykologi, symbolsystemteorin, kognitionsvetenskap).
I sådan filosofi som empirism och positivism är det vanligt att se helheter som sammanfogade av delar, medan man i sådan filosofi som rationalism och fenomenologi ser helheter som något ursprungligt som vi i efterhand kan analysera i deras komponenter.
Denna skillnad beror på att man inom empirismen betraktar kunskap som något som uppstår genom enskilda sinnesintryck, medan man inom rationalism och fenomenologi betraktar kunskap som något ursprungligt som aktiveras av bland annat sinnesintryck.
I nutida psykologi och neurovetenskap förklarar man helhetsuppfattning av företeelserna i vår omvärld med att hjärnan under den biologiska utvecklingen fått funktionen att både se helheter och urskilja delar och detaljer.
Relaterade sökord: gestaltpsykologi, helhetssyn, hjärnhalva, holism, integration, integritet, kollektionskod.
["associationism","kontiguitetsteori","konnektionism","fenomenologisk psykologi","gestaltpsykologi","rationalism","fenomenologi","symbolsystemteorin","kognitionsvetenskap","empirism","hjärnhalva","positivism","helhetssyn","holism","integration","gestaltpsykologi","integritet","kollektionskod"]
Om Psykologiguiden