Latin: humanus {uttal: humma´nus)} 'mänsklig'; av homo {uttal: hå´må} 'människa'.
1. Person som under renässansen (1400- och 1500-talen) bedrev studier av de grekiska och romerska författarnas och skaldernas verk. Tanken var att man ville ägna sig åt det mänskliga i stället för åt det gudomliga, åt människans villkor i stället för åt det himmelska. Det hängde samman med att man i de rika norditalienska handelsstäderna på1400-talet, främst i Florens, kunde göra sig oberoende av den tidigare kyrkliga dominansen.
2. Person i våra dagar som studerar humaniora, det vill säga humanistiska ämnen såsom historia, litteratur- och konstvetenskap, klassiska och moderna språk.
3. Person som företräder humanistiska synsätt genom att sätta människors och mänsklighetens väl före maktsträvanden, expansion och teknisk utveckling.
Relaterade sökord:
existentialism, human exceptionalism, humanism, humanistisk psykologi, personcentrerad psykoterapi, posthumanism, transhumanism.
Ordformer:
Pluralis: humanister (eng: humanists).
Adjektiv: humanistisk (eng: humanist [ˈhjuːmənɪst], humanistic [ˌhjuːməˈnɪstɪk]).
["humanism","existentialism","human exceptionalism","personcentrerad psykoterapi","posthumanism","humanistisk psykologi","transhumanism"]
Om Psykologiguiden