Latin: inducere {uttal: induck´ere} 'föra', 'leda', 'införa'; av in- 'till', 'in i' + ducere {uttal: duck´ere} 'föra'.
1. Att komma till en slutsats eller ett sammanfattande omdöme genom exempel eller observationer. Induktion är ett sätt att komma fram till en allmän kunskap genom att sammanfatta observationer av enskilda företeelser eller händelser. Har man exempelvis upptäckt att det hittills efter varje vinter blivit vår, kan man dra slutsatsen att vinter alltid följs av vår. Vid inlärning av något kan man gå från exemplen till att förstå regeln som när man först lär sig använda ett språk i konkreta situationer och sedan lär sig dess grammatik.
Mer om detta finns i artikeln om problembaserat lärande.
Motsats: deduktion.
2. Att åstadkomma hypnotisk trans hos en person genom suggestioner kallas induktion, därför att man ursprungligen föreställde sig att det var en magnetisk kraft som inducerades från hypnotisören in i den hypnotiserade. Mer om detta finns under sökordet transinduktion.
3. När en person tar över psykiska problem eller psykisk sjukdom från en annan genom inlevelse, används i många framställningar termen induktion om detta fenomen. Övertagande av vanföreställningar och andra psykotiska symtom är en "inducerad psykos", även kallad folie ā deux, folie ā trois osv, termer som ordagrant betyder vansinne på tu man hand, på tre man hand osv.
4. Tillkomst av nya egenskaper i den biologiska utvecklingen, till exempel induktion av nya typer av känsloreaktioner, som när känslor som längtan, misstro, stämning, hoppfullhet började utvecklas någon gång i övergången mellan apa och människa eller tidigare i arternas utveckling.
Ordformer:
Adjektiv: induktiv (eng: inductive);.
Adverb: induktivt (eng: inductively).
["problembaserat lärande","deduktion","transinduktion","hypnotisk","folie ā deux","vanföreställningar","psykotiska"]
Om Psykologiguiden