Namn på en riktning inom psykoanalysen.
Jagpsykologin (tyska: die Ich-Psychologie) representerades främst av Heinz Hartmann (1894-1970), Anna Freud (1895-1982), Rudolph Loewenstein (1896-1976), David Rapaport (1911-1960), Ernst Kris (1901-1957), och Erik H. Erikson (1902-1994).
Riktningen uppstod på 1930-talet och fick avgörande betydelse för psykodynamisk teoribildning. En företrädare med stort inflytande under 1970- och 80-talen var Otto Kernberg (f 1928), vars huvudarbeten är översatta till svenska.
Enligt jagpsykologerna har jaget och dess funktioner i normala fall ett eget utvecklingsförlopp, till största delen oberoende av driftlivets utveckling.
Freud hade i stället uppfattningen att driftlivet (detet) skulle bringa individen i fördärvet och att det som ett skydd utvecklades ett jag ur detet, medan överjaget enligt Freud kommer till genom införlivande av omvärldens normer i den egna personen.
Jagpsykologerna kom mer än Freud att inrikta sig på analys av jagets funktioner, speciellt försvarsmekanismerna. Anna Freud kallade därför sitt första större verk för "Jaget och dess försvarsmekanismer" (1936).
I strid med Sigmund Freuds determinism (uppfattningen att allt är bestämt av orsakskedjor) tillskrev de jaget förmågan att på rationella grunder analysera situationer och att utforma rationella motiv för människors agerande.
Uttryck som ego psychological framework, ego psychology framework, ego-psychological perspective och så vidare i engelskspråkiga texter kan översättas med "jagpsykologins grundtankar", "jagpsykologins teori", jagpsykologisk teoribildning", "jagpsykologiskt perspektiv" och så vidare.
Relaterade sökord: jagfunktion, jagidentitet, metakognition, psykodynamisk, självpsykologi.
["psykoanalysen","Heinz Hartmann","självpsykologi","Anna Freud","Ernst Kris","Erik H. Erikson","Otto Kernberg","Sigmund Freud","jagfunktion","jagidentitet","metakognition","psykodynamisk","perspektiv"]
Om Psykologiguiden