Grekiska: νεῦρον {uttal: nev´rånn} 'tråd'. Latin: cognitio {uttal: kåggnitt´iå} 'kännedom', 'kunskap' av cognoscere {uttal: kåggnåss´kere} 'lära känna'. 'veta'.
1. En term för sambandet mellan hjärnans sätt att fungera och kognitiva funktioner sådana som de yttrar sig mentalt och i beteendet.
2. Nurokognitionsforskning, vetenskapen om neurokognitiva strukturer och funktioner i hjärnan.
Ordet är sammansatt av 'neuro-' som står för 'nerv-' och 'kognition' som står för 'kunskapsfunktionen' (informationsbearbetningen) hos levande varelser, det vill säga: perception, lärande, minne, framplockning ur minnet, användning av inlärda kognitiva mönster, hos människor och en del djur även problemlösande tänkande.
Beteckningen neurokognition är medicinsk och används för att fastställa störningar i de områden och funktioner i centrala nervsystemet som återspeglas i förändringar och försvagningar i människors sätt att uppfatta, lära, minnas och tänka. Hit räknas då också funktioner som koncentration och uppmärksamhet.
I motsats till exempelvis psykodynamisk teori och teorier som ligger till grund för kognitiv psykoterapi och kognitiv beteendeterapi (psykologins område), fokuserar man med termen neurokognition på neurobiologiska processer som orsaker till psykiska problem och sjukdomar (medicinens och psykiatrins område).
Med begreppet neurokognition markeras en gräns mellan psykologins och medicinens (psykiatrins) kompetensområden.
Bryggan mellan de båda områdena är neuropsykologin, ett område där medicinsk och psykologisk expertis har ett fruktbart samarbete.
Relaterade sökord: medvetande, kognitiv neuropsykologi, neurodegeneration, neurodevelopmental disorders, neuropsykologi, socialkognitivism.
["medvetande","mentalt","beteendet","begreppet","psykiatrins","psykodynamisk","neurodegeneration","neurodevelopmental disorders","socialkognitivism","psykiska problem","neurobiologiska","kognitiv psykoterapi","kognitiv beteendeterapi","neurobiologi","kognition","kognitiv neuropsykologi","neuropsykologi"]
Om Psykologiguiden