Psykologilexikon

Sökresultat

• Uppslagsord som matchar "parallellteori":

• parallellteori

  psychophysical parallelism [ˌsaɪkəʊˈfɪzɪkəl ˈpærəlelɪzəm], parallelism

  Kallas även duplicism, psykofysisk parallellteori, psykofysisk parallellism och missvisande enbart parallellism.

  Filosofisk teori som säger att psykiskt och fysiskt är två sidor av samma verklighet. Den bygger på två förutsättningar: det finns en icke-fysisk verklighet (den som vi har direktkontakt med i tanke, känsla och vilja) och det finns en fysisk verklighet (den vi är med vår kropp och den som finns runtomkring oss). Men de är inte åtskilda som enligt Platon (427-347 f. Kr.) och Aristoteles (384-322 f. Kr.) utan är i grunden samma verklighet som yttrar sig på olika sätt som enligt stoicismen och nyplatonismen.
  

  Det behöver dock inte gälla totalt (att allt fysiskt är en annan sidan av allt psykiskt) utan mer begränsat (att allt psykiskt har en fysisk sida men inte tvärtom).
  

  Universell parallellism - dubbelaspektteori

  Enligt den universella parallellismen, som företräddes av bland andra den holländske filosofen Baruch Spinoza (1632-1677), är fysiskt och psykiskt två sidor av samma sak (tillvaron i sig själv som en enhetlig, odifferentierad grund för allt, det som Spinoza kallade substans). De är därför alltid parallella. Denna tanke brukar kallas identitetshypotesen (eng: psycho-physical identity thesis): att fysiskt och psykiskt djupast sett är identiska.

  Spinozas teori kallas numera vanligen dubbelaspektteorin (eng: double-aspect theory, dual-aspect theory, double-aspect monism): psykiskt och fysiskt löper egentligen inte parallellt. Det är inte två skilda typer av verklighet. De är olika sätt för verkligheten att framträda på. Spinozas teori är en form av monism (att kropp och själ är av samma natur) och inte en form av dualism.

  Det finns flera andra dubbelaspekt-teorier som till exempel den som framställdes av den tyske filosofen Arthur Schopenhauer (1788-1860) om att tillvaron består av vilja och föreställning, beskriven i hans huvudarbetet Die Welt als Wille und Vorstellung, 1818-1819).
  

  Partiell parallellism

  Enligt den partiella parallellismen motsvaras endast vissa fysiska skeenden (i människors och djurs hjärnor) av psykiska.

  Denna filosofiska teori fick stor betydelse för den experimentella psykologins uppkomst och inriktning i slutet av 1800-talet genom att den tyske psykologen Theodor Fechner utformade experiment för att pröva den och kom fram till att den gäller rent matematiskt enligt vad som kommit att kallas Fechners lag, i varje fall för hur psykiska fenomen varierar i förhållande till fysiska stimuli, alltså enligt den partiella parallellismen.

  Leibniz teori om att allt är icke-materiellt

  Den tyske filosofen och matematikern Gottfried Wilhelm Leibniz (1646-1716) utformade en teori om tillvaron som ofta framställs som en psykofysisk parallellteori medan det i själva verket är en teori om att tillvaron består av icke-materiella enheter, så kallade monader, varken psykiska eller materiella. I djurs och människors sätt att uppfatta sig själva och sin omvärld framträder somligt som materiellt och annat som psykiskt.

  Denna teori fick en enorm genomslagskraft i tysk och österrikisk psykologi om det själsliga som en fortlöpande aktivitet, om omedvetna processer och om psykets egen kraft att gestalta den bild vi gör oss om oss själva och allt i vår omvärld.

  Relaterade sökord: aktualgenes, Franz Brentano, holografi som metafor, identitetsfilosofi, identitetsteori, intentionalitet, isomorfism, medvetande, nyplatonism, psykofysik, psykologins historia, självförverkligande.

  ["identitetsteori","Baruch Spinoza","holografi som metafor","Franz Brentano","intentionalitet","aktualgenes","identitetsfilosofi","experimentella psykologin","monism","Fechner","självförverkligande","isomorfism","medvetande","psykofysik","filosofi","teori","nyplatonism","substans","dualism","psykologins historia"]