Systematiskt avstående från rökning (av tobak) med eller utan professionell hjälp (till exempel av läkare eller psykolog).
De flesta människor som slutar röka gör det utan professionell hjälp och på egen hand därför att de är oroliga för hälsan, därför att vänner och anhöriga trycker på eller därför att de vill använda sina pengar till något annat.
Vanliga metoder som används av läkare och psykologer är aversionsterapi (koppling av rökning till obehagliga upplevelser), hypnos, gruppterapi, systematisk rådgivning om fysiologiska, medicinska, psykologiska och sociala faktorer som påverkar rökning och avvänjningsprocess, akupunktur samt rekommendation till den hjälpsökande att använda nikotintuggummi. Motivationen har visat sig vara den viktigaste faktorn.
De flesta metoder är effektiva på kort sikt. Hälften av de behandlade är rökfria efter tre månader. Men efter ett år har hälften av dessa återfallit i sina rökvanor. Vid noggrann uppföljning kan man emellertid få 50 % av de behandlade rökfria ännu efter ett år.
På grund av de stora hälsorisker som är förenade med rökning (bl a lungcancer och hjärt-kärlsjukdomar) strävar man i flera länder att med olika typer av insatser minska tobaksbruket. Förbud mot att röka i offentliga lokaler, förbud mot tobaksreklam, antitobakspropaganda i TV, radio och tidningar osv har viss effekt. Dessutom inrättas så kallade rökavvänjningskliniker (med psykologer, sjuksköterskor och läkare) för dem som har särskilt svårt att bryta sitt tobaksbruk.
Rökavvänjning åstadkoms genom en kombination av gruppterapi, individuell rådgivning och behandling med nikotin (plåster, tuggummi, tabletter). I åtgärdsprogram för minskad rökning brukar man ange fyra huvudpunkter:
- klargöra behovet av åtgärder,
- förebygga rökdebut (primär prevention),
- minska antalet rökare (rökavvänjning),
- få till stånd ett samhällsklimat som är inriktat på icke-rökning.
Det sistnämnda söker man uppnå bland annat genom att öka antalet rökfria miljöer.
Relaterade sökord: narkotika- och läkemedelsmissbruk, psykoterapi.