Latin: responsum {uttal: respånn´sum} 'svar'; av respondere {uttal: respånde´re} 'svara', 'besvara'.
1. Svar.
2. Reaktion på något (i allmän betydelse av att man reagerar på något man ställs inför eller hör talas om).
3. Reaktion på en stimulus i behavioristisk betydelse.
4. Särskilt i äldre framställningar av operant betingning både beteende som finns före och efter betingning, alltså även spontant, oriktat och trevande beteende.
Denna användning av ordet respons förklaras av att B. F. Skinner på 1930-talet, i början av sin forskning om operant beteende, använde den tidigare behaviorismens termer för betingning av reflexer, där man alltid utgår från responser som reaktioner på vissa stimuli.
Men operant beteende (innan betingning sker) är inte en form av responser som väcks (eng: are elicited) utan som avges spontant, inifrån (eng: are emitted). Skinner medgav därför att termen respons för operant beteende inte är helt lämplig ("not wholly appropriate") men så etablerad att man ändå kunde använda den, fast i betydelsen "beteende".
5. I engelskspråkig text även i betydelsen a. svar på en fråga i ett frågeformulär, ett test eller en intervju, b. svar på en behandling i betydelsen hur en person svarar på, reagerar positivt, negativt eller inte alls, på läkemedel eller annan form av intervention.
Relaterade sökord: betingning, kontingens, förstärkningskontingens, respondent, responsinhibition, S-O-R, stimulus-respons-teori, social responsivitet.
["S-O-R","operant","respondent","stimulus-respons-teori","stimulus","social responsivitet","betingning","förstärkningskontingens","kontingens","behavioristisk","responsinhibition","intervention"]
Om Psykologiguiden