Psykologilexikon

Sökresultat

• Uppslagsord som matchar "riktningar i psykologin":

• psykologiska teorier och riktningar

  psychological theories [ˌsaɪkəˈlɒdʒɪkl ˈθɪəriz, USA-uttal: ˌsaɪkəˈlɑːdʒɪkl ˈθɪriz], schools of psychology, schools of thought in psychology [skuːlz əv θɔːt ɪn saɪˈkɒlədʒɪ, USA-uttal: skuːlz əv θɔːt ɪn saɪˈkɑlədʒi]

  (Uttrycket schools of psychology kan i USA också användas om psykologiska institutioner.)
  

  Psykologiska teorier och riktningar har sina utgångspunkter i den tidsperiod då de uppstått och i den kultur där de fått spridning. Det finns sålunda vissa typiska skillnader mellan västerländsk och österländsk psykologi, mellan europeisk och amerikansk, mellan brittisk och kontinentaleuropeisk. Andra faktorer som ger dem deras karaktär är bakomliggande filosofiska och religiösa uppfattningar samt inte minst vad det är i djurs och människors sätt att agera och reagera som man vill belysa, förklara och påverka, till exempel om det gäller urval i arbetslivet, psykologisk diagnos och behandling, personlig utveckling eller enbart en djupare förståelse av själslivets natur.

  Här ges en kort beskrivning av de mest framträdande riktningarna i modern tid, från 1800-talet fram till början av 2000-talet. De beskrivs mer utförligt under egna sökord.

  Associationism (associationspsykologi)

  Denna företräddes av de brittiska empiristerna från John Locke i slutet av 1600-talet och David Hume på 1700-talet till brittiska psykologer och filosofer på 1800-talet sådana som Alexander Bain (1818-1903) och John Stuart Mill (1806-1873). Enligt dem var det psykologins uppgift att objektivt undersöka hur sinnesintrycken (som enligt empirismen är enda källan till kunskap) kombineras till föreställningar. Metoden var introspektion, det vill säga iakttagande av egna medvetandeförlopp, forskarnas egna och deras försökspersoners. Edward Titchener (1867-1927) i USA var mer inriktad på att kartlägga medvetandets uppbyggnad. Hans teori betecknas därför som psykologisk strukturalism.

  Funktionalismen

  Det är en riktning som uppstod på grundval av den filosofiska pragmatismen: föreställningars sanning avgörs av deras praktiska konsekvenser. Den kallas funktionalistisk därför att den var inriktad på psykiska funktioner, inte som Titcheners på psykiska strukturer. Kända företrädare inom psykologin var William James (1842-1910), John Dewey (1859-1952), James Angell (1869-1949) och Harvey Carr (1873-1954). Enligt funktionalismen är människors och djurs föreställningar och begrepp en sorts instrument för hantering av de problem som möter individerna i deras livsmiljö. James betonade att medvetandet är en kontinuerlig ström av upplevande som präglas av individernas agerande i den livsvärld där de är satta att fungera.

  Behaviorismen

  Man kan se behaviorismen som en vidareutveckling av funktionalismen och samtidigt som en protest mot den. Dess amerikanske upphovsman, John B. Watson (1878-1958), hävdade i en artikel som publicerades år 1913 att medvetandeströmmen är alltför subjektiv för att kunna bli föremål för vetenskapligt studium. Likartade tankar hade redan tidigare framförts av den ryske fysiologen Ivan Pavlov (1849-1936). Om psykologin vill göra anspråk på vetenskaplighet måste den enligt behaviorismen begränsa sig till ett objektivt studium av observerbart beteende. Beteenden och handlingar måste kunna avgränsas, registreras och mätas. Deras exakta samband med yttre stimuli måste kunna fastställas i form av lagbundenheter. Watson hävdade dessutom att inget beteende är medfött utan varje individ måste lära sig nya beteenden genom egen erfarenhet.

  Watsons ställningstagande fick stor betydelse för psykologins utveckling från spekulation om själslivets natur till experimentell vetenskap om objektivt konstaterbara fenomen.

  Under 1950- och 60-talen dominerades behaviorismen av den forskning som bedrevs av B. F. Skinner (1904-1990). Med systematiska studier utformade han metoder för formning av djurs och människors beteende, vilket gav upphov till utbildningsteknologi i undervisningen och beteendeterapi i kliniskt arbete.

  Behaviorismen kom från 1960-talet att splittras på olika riktningar. Många menade att medvetandeprocesser skulle kunna bli föremål för experimentellt vetenskapligt studium. Albert Bandura (1925-2021) betydde mycket för utvecklingen av social inlärningsteori och kognitiv behaviorism. Bandura övergick helt till en rent sociokognitiv teori med betoning på individens egenförmåga samt egna aktivitet och kreativitet i växelspelet med omvärlden.
  

  Därmed fick vi en andra våg av behaviorism, som i början av 2000-talet avlöstes av en tredje våg, då man till beteendet även räknade sådant som meditation och mindfulness men studerade dessa fenomen mera som beteende än som något religiöst eller filosofiskt.

  Fenomenologiska riktningar

  Filosoferna Franz Brentano (1838-1917) och Edmund Husserl (1859-1938) utformade en fenomenologi som protest mot 1800-talsmaterialismen och den positivism som utgick från att människors föreställningar blott är avbilder av yttre stimuli (se psykofysik). Enligt fenomenologin är tvärtom begreppen en nödvändig förutsättning för att vi ska kunna uppfatta de intryck vi får genom sinnena. Begrepp är något som bildas av psyket självt, och är inte avbilder av verklighet. Mer om detta finns under förstående beteende- och samhällsvetenskap.

  Gestaltpsykologin
  

  Med ursprung i fenomenologisk psykologi blev gestaltpsykologin en skolbildning för sig. Dess företrädare sökte fastställa de lagar som gäller för uppfattande och tänkande. De kunde visa att allt som vi tar emot via sinnena ordnas så att det får struktur (gestalt) och mening. De mest kända gestaltpsykologerna var Max Wertheimer (1880-1943), Wolfgang Köhler (1887-1967) och Kurt Koffka (1886-1941), i Norden dansken Edgar Rubin (1886-1951). Deras experiment visade entydigt att själslivet organiserar perceptionen, upplevandet, tänkandet och handlingarna enligt struktur- och meningsprinciper. Den gestaltande kraften i våra hjärnor gör att vi kan få insikt i omvärldens beskaffenhet, varigenom vi också kan strukturera om våra intryck och tankar och därigenom lösa problem.

  Fältteori

  Kurt Lewin (1890-1947) tillämpade fenomenologiska och gestaltpsykologiska grundtankar på studiet av personer och grupper. Genom att kalla sin psykologi för fältteori anspelade han på fysiska strukturer av typen magnetfält och gravitationsfält. När han emigrerade från Tyskland till USA fick hans teori och forskning ett enormt inflytande på socialpsykologins utveckling såväl i USA som internationellt. Gruppdynamiken och den ekologiska psykologin är utväxter av denna riktning.

  Psykodynamiska riktningar

  Dessa har sitt ursprung i den hypnosforskning som bedrevs i Frankrike i slutet av 1800-talet och som kraftigt stimulerade Sigmund Freud (1856-1939) att utforma sin psykoanalys, ursprunget till de psykodynamiska riktningarna. Freud sökte förklara mänskliga reaktioner och neuroser som uttryck för konflikter mellan drifterna (detet), jaget (vår verklighetskontroll) och överjaget (av individen accepterade och hyllade normer).

  Som motpol till denna förklaringsmodell men ändå inom det psykodynamiska lägret finns den jungianska psykologin som bär namn efter sin upphovsman, schweizaren Carl Gustav Jung (1875-1961), psykiater och psykolog. Enligt Jung har människan arketypiska föreställningar om goda och onda krafter, om makt och vanmakt, om tvång och befrielse som tar sig uttryck i de olika kulturernas myter och symboler. Dessa arketypiska föreställningar ansåg han har stor betydelse för personlighetsutvecklingen liksom för gestaltandet av ursprungliga djupt liggande manliga och kvinnliga egenskaper.

  Konstitutionspsykologi

  Denna har sitt ursprung i antikens föreställningar om att människor kan ha överskott på en av kroppsvätskorna blod, svartgalla, gulgalla och slem. Det skulle enligt den tidens sätt att se förklara varför vi blir sangviniker, melankoliker, koleriker eller flegmatiker.

  Under 1920- och 30-talen fram till mitten av århundradet fick nya typläror stort inflytande i klinisk psykologi. Ernst Kretschmer (1888-1964) konstaterade att det finns ett samband mellan gänglig kroppsbyggnad och inåtvänd läggning, mellan rundhyllt kroppstyp och utåtriktad, godmodig läggning samt mellan kraftig, muskulös kroppsbyggnad och trög, sävlig läggning.

  Under 1950- och 60-talen blev den faktorpsykologi som framställdes av Raymond B. Cattell (1905-1998) mycket uppmärksammad och använd i praktiskt psykologiskt arbete. Hans Jürgen Eysenck (1916-1997) gjorde likartade studier och drog slutsatsen att extraversion/introversion (utåtvändhet/inåtvändhet) och neuroticism är grundläggande faktorer i personlighetsutvecklingen.

  Carl Gustav Jung (se ovan) kan också räknas till konstitutionspsykologerna genom sin upptäckt av introversion och extraversion som grundläggande personlighetsegenskaper.

  Forskningen om olika personlighetstyper utmynnade i att de flesta har lita av varje egenskap i sin personlighet och att man därför bäst beskriver människors läggning i ett antal dimensioner som i femfaktormodellen.

  Differentiell psykologi och testpsykologi

  Enligt Charles Darwins lära om biologisk utveckling har individernas och arternas egenskaper och förmågor en avgörande betydelse för deras överlevnad och utbredning. En kusin till Darwin, Francis Galton (1822-1911), konstruerade på grundval av denna teori de första psykologiska testen. Avsikten var att rent objektivt kunna mäta livsdugligheten hos olika individer och grupper i vår art.

  I slutet av 1800-talet och under de första årtiondena av 1900-talet blev flera forskare inom statistik och psykologi engagerade i testkonstruktion för arbetslivet och skolan, till exempel Carl Friedrich Gauss med den för all statistisk bearbetning av testresultat oumbärliga normalfördelningen, Charles Spearman (1863-1945) genom användning av faktoranalys vilket ledde till upptäckten av g-faktorn, allmänintelligensen, Alfred Binet (1857-1911) med sin i alla västländer mycket använda åldersskala för intelligensmätning och David Wechsler (1896-1981) som på 1930-talet konstruerade en testskala med både verbala och icke-verbala uppgifter. Wechslertesten är i sina olika utformningar numera bland de mest använda för bedömning av kognitiv förmåga och störningar i denna.

  Humanetologi och sociobiologi

  Djurpsykologin fick en kraftig blomstring under 1960- och 70-talen tack vare insatser inom etologin av Niko Tinbergen (1907-1988) och Konrad Lorenz (1903-1989). Det låg nära till hands att se likheter mellan människors och djurs beteende, vilket ledde en del forskare till att studera präglings- och bindningsbeteende, aggressivitet och sexualitet hos människor på samma sätt som dessa fenomen studeras hos djur.

  År 1975 publicerades ett arbete om sociobiologi av den amerikanske biologen Edward O. Wilson (1929-2021). I detta arbete framställs människan som ett socialt djur, vars sociala och kulturella beteende har ett biologiskt ursprung i princip på liknande sätt som det sociala beteendet hos termiter, höns, vargar, gorillor och schimpanser. På grund av stora framsteg inom neurofysiologin snarare än sociobiologiska teorier vann den biologiska psykologin terräng under 1980-talet. Det ledde allmänt till en biologisk syn på människans beteende, inte endast på djurs och människors sociala beteende. Mer om detta finns under sökorden anknytning och relationell.

  Den nya inriktningen gjorde att termen evolutionspsykologi (evolutionär psykologi) nu uppfattas som mer adekvat än ordet sociobiologi, samtidigt som det har en mer generell betydelse och gäller alla psykiska fenomen, inte bara de sociala.

  Humanistisk och existentialistisk psykologi

  Demokratisering, höjning av levnadsstandarden och sekularisering ledde på 1960- och 1970-talen till intresse för en psykologi som var inriktad på personlig utveckling. Det allmänt ökade intresset för psykologi i kombination med värnande av miljö och inriktning på ett naturenligt liv gjorde att psykoterapi började anses som ett fullgott alternativ till den medicinskt inriktade psykiatrin. Det gjorde att man i de kretsar som sökte metoder för personlig utveckling och för psykologisk behandling av psykiska problem började söka alternativ till de två riktningar som då dominerade inom psykoterapin, psykoanalysen och beteendeterapin. De alternativen kom att gå under beteckningen den tredje kraften i psykologin (eng: the third force in psychology, third force psychology).

  Det alternativ som låg närmast till i den då rådande tidsandan var humanistiskt i form av såväl existentialistisk psykologi som humanistisk, en tilltro till människors egna inre resurser att komma till rätta med inre kriser och yttre problem. Kända företrädare för detta synsätt i psykologi och psykoterapi var bland andra Carl Rogers, Abraham Maslow, Fritz Perls, Ludwig Binswanger, Karl Jaspers, Rollo May och Ronald Laing. Denna tredje kraft i psykologin bidrog starkt till att det uppstod varianter av psykoanalysen med existentialistisk och fenomenologisk inriktning och beteendeterapi som gick åt det kognitiva hållet och på längre sikt åt det existentialistiska som olika former av mindfulnessbaserad terapi.

  Ett alternativ av ett helt annat slag, mer baserat på kognitiv behaviorism var det som kring sekelskiftet 2000 började kallas positiv psykologi.

  Kognitionspsykologi och kognitivism

  Under 1960- och 70-talen fick kognitionspsykologin ett kraftigt uppsving med företrädare som Jean Piaget (1896-1980), George A. Miller (1920-2012), Ulric Neisser (1928-2012) och Jerome Bruner (1915-2016).
  

  Piaget var speciellt intresserad av det logiska och matematiska tänkandets utveckling under barndomen och i puberteten. Han tyckte sig urskilja olika stadier i det logiska tänkandets utveckling och drog vittgående slutsatser om hur undervisningen i skolan bör vara upplagd, vilket återspeglades i flera länders läroplaner på 1970-talet, bland andra de svenska.

  Socialkonstruktionism/socialkonstruktivism
  

  Enligt den socialkonstruktionism/socialkonstruktivism (eng: social constructionism/social constructivism), som på många håll fick stort genomslag under 1980- och 1990-talen, konstrueras våra begrepp i en social och kulturell miljö som gör att människor i olika samhällen, och i grupperingar inom ett samhälle, kan uppfatta ett och samma fenomen helt olika. Begreppen och våra uppfattningar om alla sorters fenomen är enligt denna teori socialt konstruerade, och betydelserna hos olika begrepp invävda i varandra.

  På 1990-talet var det främst Ken Gergen (Kenneth J. Gergen, f 1934) som åberopades som företrädare för detta synsätt.

  Neuropsykologi och kognitionsforskning

  Under 1990-talet och i början av 2000-talet kom neurovetenskaplig forskning och metodutveckling att få betydelse både för den kliniska och allmänna psykologin. Det uppstod vad man kallar en neurokultur, dock kortvarig.
  

  Narrativ teori och den affektiva vändningen
  

  Från slutet av 1900-talet har narrativ teori och självbiografiskt minne kommit att inta en framträdande plats i psykologisk forskning och teoribildning. Inriktningen på beteende och kognition ersatts av fokus på människors känsloliv, den så kallade "affektiva vändningen".

  Det är fråga om stora omsvängningar på det sättet att företrädare för psykologin i ett par århundraden sökt finna allmängiltiga, generella lagar och strukturer i djurs och människors sätt att fungera psykiskt och i sitt beteende. Det individuella har man lämna åt författare av romaner och biografier. Känslorna, affektiviteten, saknade egentligt intresse

  • i det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets experimentalpsykologi med dess fokus på sinnenas och minnets funktioner och egenheter,
  • i psykoanalysen där fokus låg på Freuds driftlära och de känslor av hat och kärlek som kopplades till den,
  • i differentiell psykologi och testpsykologi som har olika förmågor som sitt objekt,
  • i fenomenologi och gestaltpsykologi som ägnade forskningen åt problemet om hur helhetsupplevelser av föremål, situationer och händelser kommer till stånd,
  • i personlighetspsykologin som var inriktad på likheter och skillnader i fråga om individers sätt att fungera som personer i sin miljö,
  • i behaviorismen och beteendeterapin där det yttre beteendet varit föremål för studium och inre upplevelser som känslor systematiskt uteslutits från observation,
  • i kognitionspsykologin där strävan vara att förklara allt mänskligt uppfattande och tänkande som kopplingar och nätverk i nervsystem av datortyp.

  Det har till och med kunnat upplevas som tabu att ägna känslolivet psykologiskt studium. Forskare som Silvan Tomkins (1911-1991) kunde därför under lång tid inte göra sig gällande i psykologins huvudfåra.

  Integration, eklekticism och mångfald

  Från 1980-talet och framåt har psykologin kommit att omfatta människors upplevande, reaktions- och beteendemönster, handlingar, affekter, värderingar och attityder, utveckling och sociala relationer i ett mycket brett perspektiv. Aspekter från biologin, fysiologin, psykiatrin, datalogin och samhällsvetenskaperna får därmed allt större betydelse i nutida psykologisk forskning och teoribildning.

  Ser man på antalet forskningsprojekt och artiklar i vetenskapliga tidskrifter under andra hälften av 1900-talet sker en stark ökning för kognitiv psykologi, en påfallande minskning för behaviorism och internationellt sett en försvagning av en redan försvagad psykodynamisk psykologi.
  

  Under 2000-talets första decennier fortsätter dominansen för kognitiv psykologi, stödd av den starka trenden att digitalisera så stora delar av mänsklig verksamhet som möjligt.
  

  Relaterade sökord: diskurs, neurokultur, nätverk, paradigm, perspektiv, psykologins filosofi, romantik, trend, vetenskapsteori.

  ["Abraham Maslow","Albert Bandura","sociokognitiv","neurokultur","nätverk","Silvan Tomkins","trend","experimentalpsykologi","Alfred Binet","anknytning","arketyp","Associationismen","begrepp","behaviorismen","behaviorism","beteendevetare","biologisk psykologi","buddhistisk psykologi","Carl Gustav Jung","Carl Rogers","Charles Spearman","coachingpsykologi","David Wechsler","dimensioner","diskurs","Edgar Rubin","Edmund Husserl","Edward O. Wilson","Edward Titchener","eklekticism","ekologiska psykologin","Ernst Kretschmer","extraversion","faktoranalys","femfaktormodellen","fenomenologi","formning","Francis Galton","Franz Brentano","Fritz Perls","funktionalism","Fältteorin","fältteori","förstående beteende- och samhällsvetenskap","George A. Miller","g-faktor","gruppdynamik","handikappsykologi","Hans Jürgen Eysenck","inhemsk psykologi","Integration","intelligensmätning","introspektion","introversion","Ivan Pavlov","Jean Piaget","Jerome Bruner","John B. Watson","John Dewey","Karl Jaspers","kognitionsforskning","kognitiv behaviorism","kognitiv beteendeterapi","kognitiv neuropsykologi","kognitionspsykologin","kognitionspsykologi","kognitivism","kognitiva","Konrad Lorenz","konstitutionspsykologi","kulturantropologi","Kurt Koffka","Kurt Lewin","Ludwig Binswanger","Max Wertheimer","meditation","mening","mindfulnessbaserad terapi","mindfulness","minne","neuroticism","Niko Tinbergen","normalfördelning","paradigm","perception","personlighetspsykologi","perspektiv","positiv psykologi","pragmatism","psykoanalys","Psykodynamiska","psykofysik","psykologins filosofi","psykologutbildning","psykoterapi","Raymond B. Cattell","relationell","Rollo May","romantik","Ronald Laing","Sigmund Freud","B. F. Skinner","socialkognitivism","stimuli","socialkonstruktionism","tredje kraften i psykologin","Ulric Neisser","Wechslertesten","empirismen","vetenskapsteori","Wilhelm Wundt","Wolfgang Köhler","narrativ teori","självbiografiskt minne","affektiva vändningen","agentisk realism","social inlärningsteori","gestaltpsykologin"]

• riktningar i psykologin