Den sociotekniska modellen är en organisationsteori utformad vid Tavistockinstitutet (se Tavistock Centre) i London på 1950-talet, representerad av såväl brittiska som norska forskare som Eric Trist (1909-1993), Fred Emery (1925-1997) och Einar Thorsrud (1923-1985) och med tillämpning även i USA. Det är fråga om en skolbildning i den bemärkelsen att flera forskare och institutioner gjorde studier och utformade verksamheter enligt teorin om sociotekniska system.
Ett sociotekniskt system (eng: sociotechnical system, STS) utgörs av människor och maskiner (apparater, byggnader, inredning) i samspel inom en arbetsorganisation.
På 1940-talet upptäckte man att man kunde vinna stora konkurrensfördelar om man sökte utforma maskiner och instrument så att de passade människors intellektuella och motoriska förmåga, samt deras sociala behov.
Den sociotekniska skolan var i sin teoribildning starkt influerad av den på 1950-talet dominerande systemteorin. Man uttryckte sig därför i termer av "sociala system" och "tekniska system". Målet var att få dessa system samstämmiga. Det skulle bland annat ske genom en organisationsform som byggde på självstyrande grupper.
I slutet av 1900-talet kom större vikt att läggas vid andra former av delaktighet (eng: participation).
Den sociotekniska skolans organisationsmodell förlorade efterhand i aktualitet och ersattes av en mycket bredare ansats i teknik- och samhällsforskningen: socioteknologi.
Relaterade sökord: action learning, intra-aktion, människa-dator-interaktion, människa-maskin-system, organisationsteori, smågruppsforskning.
["Tavistock Centre","systemteorin","socioteknologi","självstyrande grupper","skolbildning","action learning","människa-dator-interaktion","människa-maskin-system","smågruppsforskning","organisationsteori","intra-aktion","sociotekniskt system"]
Om Psykologiguiden