Psykologilexikon

Sökresultat

• Uppslagsord som matchar "sokratisk fråga":

• sokratisk fråga

  Socratic question [sɒˈkrætɪk ˈkwestʃən, səʊˈkrætɪk ˈkwestʃən]

  Fråga av den typ som används i sokratisk frågeteknik (eng: Socratic questioning, Socratic questioning technique), sokratisk samtalsstil, sokratisk metod (eng: Socratic method, Socratic dialogue, method of elenchus, elenctic method, Socratic irony), uppkallad efter den grekiske filosofen Sokrates (470-399 f Kr).

  Sokratisk frågeteknik består enligt en vanlig missuppfattning i konsten att ställa frågor av typen: "Varför säger du det?" - "Vad exakt innebär det?" - "Kan du ge mig ett exempel på vad du menar?" – "Hur skulle saken te sig om du ser mer positivt på den?" och så vidare, kort sagt öppna frågor som syftar till klargörande.
  

  Den man talar med får på det sättet tillfälle att göra klart för sig själv vad han eller hon egentligen menar med sina påståenden.
  

  I coaching, kognitiv terapi och kognitiv beteendeterapi används denna typ av frågor för att patienten själv ska kunna tänka sig fram till nya insikter.

  Sokratisk metod

  Eng: Socratic method, Menthod of Elenchus, Socratic debate

  I Platons dialoger får man dock en annan bild av Sokrates. Han är där en person som med försåtliga påståenden i frågeform söker snärja sina meningsmotståndare enligt ett i Aten på den tiden vanligt sätt att tävla i argumentationskonst.

  I till exempel dialogen Menon dribblar Sokrates provokativt med Menons åsikter. Det börjar med att de enas om att människor inte är goda av naturen utan blir det genom att lära sig goda seder. Sokrates får då Menon att instämma: "Det är helt klart så, att om vi utgår från vår tidigare givna förutsättning – att dygd är vetande – måste den kunna läras." Sokrates invänder då: "Ändå är jag rädd att vi inte haft helt rätt i detta." Genom ytterligare ett antal påståenden i frågeform får Sokrates slutligen Menon att gå med på att dygd varken är vetande (insikt) eller en form av logiskt riktig föreställning om hur man ska handla. Enligt Sokrates är det i stället en form av gudomlig ingivelse, något som Menon lite motvilligt men ändå går med på.

  Dialektik

  Eng: dialectics

  Sokrates frågeteknik var alltså en helt annan än den som rekommenderas i nutida undervisning, psykoterapi och coaching. Den bestod i att framställa påståenden i frågeform, vilket gjorde att de som han talade med (i Platons dialoger) kände sig tvingade att själva bekräfta hans påståenden även när han fick dem att ifrågasätta vad de strax innan gått med på. Detta sätt att bevisa egna teser genom att visa att motsatta påståenden är ohållbara går under beteckningen dialektik.

  Maieutik

  Eng: maieutics

  Menons enda uppgift i dialogen är att säga "Javisst", "Så är det förvisso", "Det är klart", "Det är sant" och liknande fraser som bekräftar sanningen i Sokrates påståenden, förklädda till frågor. Tanken är att Sokrates med sina "frågor" bedriver förlossningskonst, maieutik, i den meningen att han som en barnmorska, hans mors yrke, förlöser slumrande sanningar hos dem han samtalade med.

  En högre sanning

  Den högsta sanningen är att veta att vi egentligen ingenting vet. Sokrates fick genom sina (ofta bara skenbart) riktiga slutledningar motparten med på de slutsatser som samtalen eventuellt, men inte alltid, utmynnade i.
  

  I många fall övergav han, som i dialogen Menon, det rationella tänkandet och kom fram till att sanning, insikt, skönhet och dygd är av gudomlig natur och ges åt somliga människor, "filosoferna", som en gudagåva. Dialogen Menon slutar sålunda med att Sokrates konstaterar: "Dygden kan inte vara given av naturen och kan heller inte läras. Den tillfaller vissa människor genom en gudomlig ingivelse, utan förnuftets medverkan..."

  Typiskt är emellertid att Sokrates samtidigt reserverar sig på ett underfundigt sätt: "Men visshet i denna fråga kan vi inte få förrän vi undersökt vad dygd egentligen är för något. Först när vi blivit på det klara med det, kan vi ställa frågan på vilket sätt den kommer till oss människor." Platon låter här Sokrates syfta på läran om idévärlden. Våra själar har enligt Sokrates/Platon fått tillgång till djupare sanningar under sin vistelse där. Vi har svårt att erinra oss dessa sanningar i den värld som vi lever i nu, men det är möjligt med hjälp av en förlösande kraft, en sådan som Sokrates själv ansåg sig ha.

  Det som våra själar före vår födelse inhämtat i idévärlden kan enligt Platons framställning av sin lära inte väckas till liv mer än som gudomlig ingivelse. Det är inte ett lärande i vanlig mening. Det är som i zenbuddhism. Förvirring befriar oss från rationellt sätt att tänka och ger tillträde till en tillvaro som vi upplever på ett ordlöst sätt, intuitivt, en sannare värld än den som vi uppfattar med sinnena, "sinnevärlden". Sokrates frågeteknik, sokratisk metod, är på det sättet en del av det som kallas "den sokratiska ironin": låtsad egen okunnighet hos Sokrates som motivering till frågor som får motparten att inse sin egen okunnighet i något som personen i fråga trodde sig veta och kunna.
  

  Detta gjorde många så fientligt inställda till Sokrates att de fick honom dömd till döden.

  För mer information om tillämpning i nutida psykologi och psykoterapi se apprehension och kollaborativ empirism.

  ["Platon","zenbuddhism","kollaborativ empirism","sokratisk samtalsstil","sinnevärlden","coaching","psykoterapi","dialektik","apprehension","Sokrates","kognitiv terapi","kognitiv beteendeterapi"]