Latin: somnus {uttal: såmm´nus} 'sömn' + ambulare {uttal: ambula´re} 'vandra', 'gå'.
1. Sömngång (eng: somnambulism, sleepwalking, sleepwalking disorder). Räknas i psykiatrin som en typ av parasomni i form av en arousalstörning (eng: sleep arousal disorder), störning som har med aktivering av organismen att göra: "arousal under icke-REM-sömn" (eng: non-rapid-eye movement sleep arousal).
2. Termen somnabulism har också använts om det transtillstånd som framkallas genom hypnos.
Sömngång i betydelse 1 uppträder vid djupsömn, det vill säga när en person sover som djupast (se sömn), vanligtvis under den första delen av natten.
Personer som går i sömnen är svåra att väcka och kan uppvisa ett kortvarigt tillstånd av förvirring om de väcks. De har tom blick och är relativt oemottagliga för kommunikation, men kan utföra en mängd rutinmässiga handlingar som att äta, prata, tända lampor och gå på toaletten. Efteråt har de en mycket svag om alls någon minnesbild av vad som förevarit.
Somnambulism är vanligast hos barn. Mellan 10 och 30 % av alla barn går i sömnen vid åtminstone något tillfälle, men bara hos 1-5 % är det så vanligt förekommande att det blir ett problem för dem. De första episoderna av somnambulism inträffar vanligtvis i åldern mellan 4 och 8 år. Vid 12 års ålder är sömngång som vanligast. I de flesta fall upphör detta beteende i åldern kring 15 år.
Enligt epidemiologiska undersökningar förekommer enstaka episoder av somnambulism hos 1–7 % vuxna.
Personer som går i sömnen kan göra sig illa genom att törna emot föremål, falla i trappor eller gå ut genom fönster. Risken för detta är störst om sömngångsepisoderna har inslag av så kallad nattskräck.
Relaterade sökord: parasomni, pavor nocturnus, sömnstörning.
["sömnstörningar","sömnstörning","arousalstörning","pavor nocturnus","hypnos","arousal","parasomni","nattskräck","icke-REM-sömn>>NREM","REM-sömnen","REM-sömn","sömn"]
Om Psykologiguiden