Psykologilexikon

Sökresultat

• Uppslagsord som matchar "stimulus":

• stimulus

  
  

  Uttal på svenska: {sti´mulluss}. För information om ordformer se i slutet av denna sida.
  

  Engelska: stimulus [ˈstɪmjʊləs], plural: stimuli [stɪmjəlaɪ].

  I nutida psykologi har ordet fått en speciell betydelse: retning av ett sinnesorgan (eller flera i kombination) som ger upphov till en reaktion som till exempel en reflexrörelse, ett sinnesintryck, en känsloreaktion, ett behov som väcks, ett instinktivt handlingsmönster, en tanke eller en handling.
  

  På svenska säger man i psykologiska framställningar vanligen 'en stimulus' (därför att ordet på latin är maskulint), i vardagsspråket enligt SAOL 'ett stimulus', i plural som psykologisk term: stimuli, i vardagsspråket enligt SAOL: 'flera stimulus', 'stimulusen'. I texter skrivna av forskare i neurovetenskap förekommer formen 'ett stimuli'.
  

  Ordets betydelse i fysiologisk psykologi och neurovetenskap
  

  Inom fysiologin och neurovetenskapen är en stimulus (ett stimulus) en retning som får nerverna i något av sinnena att reagera, exempelvis med en muskelrörelse som utlöses reflexmässigt.
  

  Ett slag mot örat kan utlösa en ljudupplevelse. Illamående kan utlösa en upplevelse av att man snurrar runt. Sådana stimuli är inadekvata.
  

  Adekvata stimuli för synsinnet är ljus, för hörseln luftvibrationer.
  

  Stimulus som term i psykologin

  I framställningar som handlar om psykologiska fenomen avses något i omvärlden som individer antingen uppfattar eller reagerar på eller bådadera.

  Speciellt i äldre behaviorism (1900-talet fram till 1980-talet) var man noga med att använda ordet stimulus endast i betydelsen något som följs av en reaktion i form av en observerbar rörelse hos ett djur eller en människa.

  Alternativa termer i humanistisk och kognitiv psykologi

  Psykologer som tagit avstånd från behaviorismens stimulus-responsmodell har undvikit ordet stimulus och i stället använt ord som instigation och incitament.

  Relaterade sökord:
  

  behaviorism, betingning, förstärkning, instigation, kodningsspecificitet, nycklretning, operant, stimulus-responsteori, synestesi.
  

  Ordformer på svenska:
  

  Singular: en stimulus, ett stimulus. Bestämd form singular: stimulusen (genitiv: stimulusens).

  Plural: stimuli, stimulus.

  Bestämd form plural: stimulusen. Genitivformer i plural: 'stimulis', 'stimulinas'.
  

  Ovanstående är de i SAOL upptagna formerna.

  I framställningar på webben förekommer många andra varianter som till exempel "ett stimuli", "stimulit".
  

  Etymologi:
  

  Latin: stimulus {uttal: stimm´ulluss}, plural: stimuli, ursprungligen ett ord för spets, udd och sporre. Att stimulera någon är enligt ordets etymologi att sporra denne till att reagera, göra eller tänka något som stimuleringen kan ge upphov till. ner, för lukt och smak vissa kemiska ämnen, för jämviktssinnet den inverkan som kroppens rörelser och läge har på bland annat vätskan i båggångarna.
  

  ["behaviorism","betingning","förstärkning","instigation","stimulus-responsteori","kodningsspecificitet","nycklretning","behaviorismens","stimulus-responsmodell>>S-R","fysiologin","neurovetenskapen","instigation","incitament","synestesi","operant","John B. Watson","Ivan Pavlov","B. F. Skinner","respons","incitament","rörelse"]